En välsmord underhållningsmaskin

Sånggruppen Fisk Jubilee Singers, i folkmun snart kallade "jubelfiskarna", hade anlänt till Stockholm väl förberedda. Deras manager Charles Mumford hade sen åtminstone i december 1894 varit i kontakt med svensk press och säkrat en god inledande publicitet. Mumford finns med över listan på "Anmälda resande" till Grand Hôtel 4 januari som "manager Charles Manford, New York". (Aftonbladet 1895-01-04). Han måste alltså ha rest i förväg för att förbereda för ankomsten av de åtta sångarna i gruppen. Han anlände med morgontåget från Malmö fredagen 11 januari och tog in på Belfrages Pensionat och Hotel på Vasagatan (Stockholms Dagblad 1895-01-11). Redan samma dag ordnade de en privatkonsert på Grand Hôtel för utvalda personer inom pressen och flera "musikälskare". Jubelfiskarna var ett väloljat turnémaskineri som långt i förväg ordnat publicitet, identifierat lämpliga konsertlokaler och hade kontakter som gav dem direkt tillgång till Stockholms bildade elit som bjöds på ett smaskigt förhandstitt på vad som komma skulle.

Jubelfiskarna såg till att några av deras konserter gavs till förmån för lokalt populära ideella ändamål. En konsert i Florakyrkan 27 januari dedikerades till ryska stundister, en frireligiös, evangelisk kristen sekt som förföljdes av ryska staten och den ortodoxa kyrkan. Inkomsterna från en konsert i Musikaliska Akademiens stora sal 28 januari gick till John Ericssons statyfond. Ericsson var den man som låg bakom USS Monitor, ett banbrytande krigsfartyg som hjälpt nordstatsflottan under amerikanska inbördeskriget. (Aftonbladet 1895-01-25) Statyfondens mål var att resa statyer över Ericsson i svenska städer, något som också blev av i både Göteborg (1897) och Stockholm (1901).

 Förutom att donera pengar så skulle insamlingen till statyfonden också "utgöra en hyllning åt den man, hvars snille så kraftigt och avgörande ingrep i det krig, som i främsta rummet utkämpades rörande de förutvarande slafvarnes befrielse". (Nya Dagligt Allehanda 1895-01-25). Fullt så stor inverkan hade Ericsson inte på krigets avgörande, men svenskar var vid den tiden ofta glödande patrioter och hyllade gärna Stora Svenska Män, särskilt om de gjort sig kända utomlands.

"Med ett ord värda att höras"

Jubelfiskarnas första konserten beskrevs i flera Stockholmstidningar dagen därpå i väldigt positiva ordalag. Först av allt nämndes det mest uppseendeväckande och unika: sångarnas hudfärg. Rubriken i Aftonbladet var "Den färgade kören" (1895-01-12) och Nya Dagligt Allehanda (1895-01-12) introducerade dem som "negersångsällskapet". Dagens Nyheter (1895-01-12) beskrev gruppens utseende så här:

Sällskapet, som uppträdde i elegant sällskapsdrägt, företedde en egendomlig blandning i fråga om ansigtsfärgen, negertypen framträder ej hos alla fullt utpreglad, från det djupaste svarta till det elfenbenshvita. De flesta äro ungt folk, den flinke ackompagnatören synes till och med vara anmärkningsvärt ung, och deras prestationer gjorde ett odeladt angenämt intryckt, bådande godt för deras blifvande konserter härstädes.

Att jubelfiskarna var svarta var del av deras dragningskraft. De var väldigt påtagligt synliga främlingar som inte kunde dölja att de var något extremt ovanligt i dåtidens svenska samhälle. De var såklart också ständigt utsatta för fördomar om svarta som var allmängods bland svenskar, särskilt bildade svenskar, vid den tiden. Kommentarer kring deras hudfärg och tillhörande föreställningar förekom i så gott som alla artiklar om, recensioner av eller intervjuer med jubelfiskarna. Dåtidens journalister och författare drog sig ofta inte för att beskriva människors utseende, ofta med öppet positivt eller negativt laddade värderingar. Det kommer vi se gott om exempel av i rapporteringen kring jubelfiskarnas Sverigeturné. För svarta människor kunde beskrivningarna vara rakt av rasistiskt småaktiga och jubelfiskarna beskrevs som "alla af oblandad negerras, nästan sotsvarta, och för öfrigt just icke vidare vackra att skåda" (Ronnebyposten 1895-01-15). Kommenterar om att de alla skulle vara "oblandade" var rätt ytlig rasbiologi, och stämde rent objektivt inte eftersom det var rätt stor variation i hudfärg mellan de olika jubelfiskarna.

De flesta ur pressen imponerades av en "synnerligen vårdad samsjungning" med "friska och klangfulla" röster där tre i gruppen stod ut: andrebasen Jefferson N. Caldwell, andretenoren Charles W. Payne och sopranen Maggie L. Cole. Gruppen som helhet fick beröm för sitt "oändligt fina pianissimi, som ibland likna en eolsharpa eller det dämpade bruset från en orgel". (Stockholmstidningen 1895-01-12) Gruppen var också skickliga i att framföra sånger "så sprittande av lifsglädje, uppfylda af en så medryckande humor och friskhet och sjungna med sådan bravur, att publiken som nyss icke haft långt efter tårarne, brast i skallande skratt" (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1895-01-15).

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) rapporterade från VIP-konserten på Grand Hotel 11 januari och beskrev de inbjudna åskådarna som en "kritiskt anlagd publik". Man var överseende och beredd att lyssna på något som kändes nytt men hade inte höga tankar om "negersång". Som jag beskrev i förra inlägget, "Jubelfiskarnas ankomst", var svenskars erfarenhet av svart amerikansk musik vid den här tiden begränsad till fars och varieté. Den här gången var det något helt annat:

Redan efter de första takterna voro småleendena försvunna och den banala nyfikenheten hade gifvit vika för en vida djupare känsla, som tog sig uttryck i mer än ett fuktigt öga. … Redan den första lifliga applåden förkunnade, att åhörarne voro tagna. Det är icke för mycket att säga, att känslorna efter hand stegrades till entusiasm.

Man kallade de här tårdrypande styckena för "religiösa negerfolksånger", alltså tidiga negro spirituals. De upplevdes som otroligt gripande för den svenska publiken som hade höga tankar om vad man uppfattade som "nationell" kultur. Det bakomliggande traumat orsakat av slaveriet och rasförtrycket var väl bekant för bildade svenskar genom böcker som Onkel Toms stuga och abolitionistiska debattskrifter som återgav de avskyvärda övergreppen mot svarta amerikaner. Amerikansk kultur överlag var svenskar överlag inte imponerade av och verkade se den som "oäkta" lite på samma sätt som vi européer gör även idag (och i viss mån även dagens nordamerikaner). Men jubelfiskarnas spirituals beskrevs av GHT som de "enda nationella sånger, som Nordamerika har att uppvisa" och spelade därför rakt i händerna på känsla för nationalromantik och folklig autenticitet.

Men det var också en rätt blandad repertoar som framfördes, både traditionella negro spirituals och mer allmänt populära europeiska stycken av Strauss och Schubert. Men det var "negersångerna" som imponerade mest av allt enligt Aftonbladet:

Redan från största stunden försattes åhöraren i en egendomlig stämning. Programmet inleddes med ett par religiösa sånger, hvilkas gripande, vemodiga melodier gingo direkt till hjertat. Det var slafvens bön om styrka att bära sitt lidande, hans sorg, hans stilla svårmod och längtansfulla hopp, men i de följande numren fick man äfven höra hans naiva lifsglädje och mundra skämtlynne gifva sig uttryck i sånger, sprittande af ursprunglighet och en smittande friskhet.

Förutom att jubelfiskarna var både proffsiga och slipade musiker så måste det ha funnits en lockelse i kombinationen av exotiska föreställningar kring svarta, sympati för mänskligt lidande och gammal hederlig sentimentalitet. Responsen från den inbjudna VIP-publiken beskrevs som minst sagt entusiastisk och konserten "blev en så fullständig succès, som kören och dess 'manager', Mr. Ch. Mumford, någonsin kunde önska sig". Det gavs åtskilliga extranummer utöver de nio planerade sångerna och Fisk Jubilee Singers var enligt Aftonbladet "med ett ord värda att höras".

Vid det här laget hade alltså managern och tre av sångarna i gruppen blivit identifierade med namn. Det är alltså dags att börja lära känna jubelfiskarna lite mer som individer och jag börjar därför med gruppens musikaliska ledare och primadonna, Maggie L. Cole.

Maggie Porter Cole: "de svarta ögonen blixtra"

Foto av Maggie Cole (född Porter) taget någon gång före 1911; från Fisk University News: Jubilee Singers Number. After Forty Years 1871-1911

Maggie föddes cirka 1853 i Lebanon, Tennessee som dotter till en hushållsslav, "fru Porter". Hon blev alltså enligt de lagar som gällde då egendom till mannen som ägde hennes mor och blev en fri människa först i samband med Emancipationsproklamationen 1862. Hon hade alltså minnen fram till att hon var nio av att vara slav i amerikanska södern med allt vad det måste inneburit. Maggie gick i skola vid Fisk Free Colored School, den institution som senare skulle ombildas till Fisk University i Nashville, Tennessee. Hon hade både läshuvud och en magnifik röst och blev del av den ursprungliga Fisk Jubilee Singers som turnerade för att dra in pengar till det nystartade universitetet. Maggie turnerade med gruppen i tre olika konstellationer under 1870-talet i Nordamerika och Europa och stannade kvar ett tag i Tyskland efter turnén 1875-1878.

Maggie gifte sig 1882 med tenoren Daniel Cole och tog därefter hans efternamn. Hon kallas antingen Porter eller Cole beroende på källa. Med henne på turnén 1895 hade hon en "niéce" med efternamnet Cole och jag kommer därför kolla henne för Maggie i det här och följande inlägg. Efter oenigheter runt med George White, hjärnan bakom de första turnéerna bröt sig Maggie ur och skapade 1884 tillsammans med sin man en egen grupp med namnet Fisk Jubilee Singers. I den nya gruppen ingick flera sångare som varit del av de ursprungliga Fisksångarna, men gruppen var inte längre knuten till universitetet. Den fortsatte däremot att låta sig associeras med lärosätet eftersom det gav gruppen en mer idealistisk framtoning som spelade väl in i den övervägande vita publikens känsla för välgörenhet. Maggies grupp turnerade i USA och Europa under 1880-talet och in på tidigt 1890-tal.

Maggie var alltså en av de ursprungliga medlemmarna i Fisk Jubilee Singers, talangfull, viljestark och med ett temperament värt en primadonna. Under 1876 hade hon blivit så osams med övriga sångarna vid Fisk University att hon blev utsparkad ur gruppen. Maggie togs tillbaka in från kylan igen efter några månader eftersom hon helt enkelt var för skicklig och därmed oersättlig. Det var troligen en rejäl egoboost för henne som troligen lärde henne att veta sitt eget värde och sin talang.

När hon påbörjade turnén i Sverige var hon 42 år gammal och hade varit sopran sen hon var 18. Svenska recensenter märkte hur Maggie tydligt tog sig an ledarrollen; redan efter den andra publika konserten beskrevs hon henne gruppens "musikaliska driffjäder". Det räckte med en "knyck på den präktiga hårknuten à la grecque" för att hon skulle ge en "tillräckligt tydlig vink för det musikaliskt känsliga sällskapet". (Svenska Morgonbladet 1895-01-16)

I en intervju med Aftonbladet (Veckoupplagan 1895-01-24) beskrevs Maggie som en person med karisma och imponerande närvaro. Det gjorde ett extra djupt intryck på intervjuaren att hon tidigare varit slav som levt under extremt svåra förhållanden:

Är hon som sitter där framför mig, som med en verldsdams otvungenhet sköter konversationen och som med en nästan glödande vältalighet skildrar de dystra skådespel, hon som barn fått upplefva, medan hennes min blir allvarlig som en enda anklagelse och de svarta ögonen blixtra, en f.d. slafvinna, ett barn af slafvar, uppväxt i någon usel slafhydda bland Tenessees tobaksplantager och först för trettio år sedan, då en nio års flicka, befriad genom Abraham Lincolns ryktbara "proclamation of emancipation" och ett mördande krig?

Det var nog hisnande för en samtida svensk man att tänka sig att någon som växt upp som slav i en brutal rashierarki kunde växa upp till att bli så dådkraftig, välutbildad och raffinerad. Detaljer om "usel slafhydda" var troligen en överdrift som Aftonbladets journalist själv fantiserade ihop. Maggie var ju dotter till en hushållerska, alltså en så kallad husslav, som rent materiellt troligen hade det bättre än "fältslavarna", de förslavade drängar och pigor som tvingades till hårt och slitsamt kroppsarbete inom plantagejordbruket. Det är från den typen av slaveri som skällsordet "house nigger" ursprungligen kommer från, alltså en anklagande förolämpning riktad mot en svart person som anses gå vita maktmänniskors ärenden. Husslavar var på många sätt del av slavägarens familj och inre krets. De behövde vara mer presentabla och vältaliga och det blev nog ofta rent psykologiskt svårare att behandla dem lika omänskligt som en fältslav. De kunde nog ofta ses som främmande och underliga av fältslavarna, och i det omänskliga slaverisamhället kunde de ofta framstå som att de tog parti för slavägarna, om inte annat för att det var deras enda chans till en dräglig livssituation. Men rent juridiskt var de mänskligt lösöre, ägodelar som kunde säljas mot sin vilja och när som helst utsättas för spöstraff.

Att slaveriet avskaffats innebar ju inte att förtrycket mot svarta hade försvunnit i ett nafs. Maggie tog såklart inte rasdiskrimineringen med en klackspark. Hon och de andra jubelfiskarna blev ofta utsatta för rasdiskriminering i USA; de blev nekade att ta in på hotell, äta på restauranger eller resa i samma tågvagnar som vita. I södern var förtrycket så hårt att gruppen helt enkelt lät bli att turnera där. Aftonbladets intervjuare frågade om hur det gick med tvister mellan vita och svarta i USA:s sydstater. När hon fick den frågan skrattade Maggie och svarade skarpt:

Tvister? Det förekommer aldrig några tvister. Ni kan icke tvista med en hund, och såsom sådana betraktas de svarta. Om en neger misstänkes för något brott, så ger man sig icke tid att utröna, huruvida han är skyldig eller icke: man skipar "rättvisa" sjelf och ofördröjligen. Men förhållandena ha dock blifvit bättre redan. I samma mån som bildning och upplysning spridas bland negrerna, blir också deras ställning en annan. Det komer säkerligen att dröja länge, men erfarna och framstående män erkänna oförbehållsamt, att negrerna i Amerika under de senaste årtiondena gjort märkvärdiga framsteg - större än hvad man på så kort tid kunnat iakttaga med någon annan ras.

Det riktigt anmärkningsvärda är att Maggie hann få tre barn, två söner och en dotter, tillsammans med Daniel Cole. Jag har inte lyckats hitta källor för vilka år barnen föddes, men det måste skett mellan de olika turnéerna under 1880-talet och kanske även så sent som tidigt 1890-tal. Den enda information jag kunnat hitta om Maggies barn är sönerna dog relativt unga, en som soldat i fransk tjänst och en när han låg vid University of Michigan, men inga namn. Dottern hete Imogene Cole Reid och hade någon form av funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde klara sig på egen hand och bodde med åldrande Maggie i Detroit.

Efter det Maggie upplevt under turnéer i amerikanska Södern vägrade hon att sätta sin fot i någon sydstat och flyttade till Detroit och levde där resten av sitt liv. Det var först 1931, när hon var nästan 80, som hon gick med på att besöka en sydstad igen för att delta i Fiskuniversitets 60-årsjubileum i Nashville. Men hon gjorde det på villkor att hon skulle bli skjutsad med bil från Detroit eftersom att hon inte ville finna sig i att åka på rassegrerade bussar eller tåg.

Den talangfulla, viljestarka och stolta Maggie Porter Cole dog först 1942, nästan 90 år gammal, och lyckades, föga förvånande, överleva samtliga av de ursprungliga jubelfiskarna.

I nästa inlägg kommer vi få bekanta oss närmare med fler jubelfiskar och vi kommer börja följa deras resa genom Sverige. Fortsättning följer!

Källor utöver svenska dagstidningar

• Rainer E. Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990
  
• PBS, "Jubilee Singers: Sacrifice and Glory": Maggie Porter, Soprano (2019?)
  
• Andrew Ward, "Maggie Porter (1853-1942)" för BlackPast (2008)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jubelfiskarnas ankomst

I januari 1895 anlände en grupp som kallade sig The Fisk Jubilee Singers till Stockholm med båt via Hamburg. De var amerikaner och vissa av dem hade varit i Europa tidigare, men inte i Sverige eller Norden. De hade varit omskrivna i dagspressen redan innan de kom till Sverige och stockholmarna var nyfikna. De blev snabbt väldigt populära och förekom i tidningar från hela Sverige. Under 1895 omnämndes de runt 2500 gånger och nämnes så gott som dagligen i en eller flera tidningar. De fick snabbt ett skämtsamt svensk smeknamn: “jubelfiskarna”. Under 1895 besökte de över 60 olika orter i Sverige, Danmark, Finland och Ryssland och gav uppemot 250 konserter. De sjöng för tiotusentals på utsålda konserter och drog in miljonbelopp (i dagens pengar). De blev både hyllade och förtalade. De sjöng på hotell och teatrar, i kyrkor och kapell, i brandkårshus och gymnastiksalar. De sjöng för ryska tsaren och för midnattsolen på Dundret i Gällivare. Men vilka var de, jubelfiskarna?

Fisk Jubilee Singers var en välkänd sånggrupp (fortfarande aktiva!) som bestod av svarta amerikaner med koppling till Fisk University i Nashville, Tennessee i USA. Universitet grundades 1866 av nordstadsgeneralen och affärsmannen Clinton B. Fisk för att hjälpa nyligen befriade svarta slavar att skaffa sig en utbildning och höja sin sociala och ekonomiska status. 1871 bildades en a capella-ensemble av studenter vid Fiskuniversitet som ett sätt att samla in pengar till det nya lärosätet och tog namned “Fisk Jubilee Singers” efter hebreiska “yōḇel (samma som i “jubelår”), en gammal judisk tradition där vart femtionde år var tillfälle för att bland annat släppa slavar fria. Många av studenterna vid Fisk hade också blivit befriade från slaveriet i samband med amerikanska inbördeskriget 1861-1865; alltså ett väldigt lämpligt namn på ensemblen.

Fisk Jubilee Singers turnerade i USA under 1870-talet och blev väldigt populära. De var en innovation på den tiden eftersom de var svarta underhållare som inte tog på sig den traditionella rollen av “minstrels”, en form av underhållning med rötter i europeiska gyckleri och folkmusik. I början av 1800-talet i USA uppstod en form av minstrelnummer som var en sorts varitéteater med musik, dans, sång och komiska uppträdanden. Karaktärerna var nästan uteslutande stereotyper av svarta som främst spelades av svartsminkade vita, det ökända “blackface”. Det var i grunden en sorts fars där karaktärerna var fåniga, dumma, vidskepliga, fega och sorglösa; med andra ord väldigt barnsliga och endimensionella vilket var hur  framförallt vita amerikaner såg på svarta vid den tiden. Även en del svarta artister gjorde minstreluppsättningar och även de i blackface (eftersom det var rasstereotypen man var ute efter, inte “riktiga” svarta). Fisk Jubilee Singers bröt mot det här mönstret genom att vara formellt skolade sångare som uppträdde i samma finkläder som vita artister och sjöng finstämda och ofta melankoliska negro spirituals. Gruppen turnerade även i Europa 1875-1878, uppträdde för drottning Victoria av Storbritannien och var en storsuccé både kommersiellt och bland kritikerna. I början av 1880-talet delades ensemblen upp i två separata grupper med samma namn och turnerade i både USA och Europa: en bildades av basen F.J. Loudin och en av sopranen Maggie Porter (Cole) och hennes man Daniel Cole. (Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990). Det förekom artiklar om dem i svenska tidningar redan då, till och med med planer om att de skulle turnera i Sverige under 1878-79, men det blev aldrig av. (Veckoposten 1878-11-02)

Den första konsertaffischen som annonserade jubelfiskarnas första offentliga uppträdanden i Sverige 1895; från Kungliga Bibliotekets samlingar

Redan i mitten av december 1894 publicerades en längre artikel om Fisk Jubilee Singers i Stockholmsbladet Från Birger Jarls stad (1894-12-14) skriven av Gustaf Gullberg. Hela eller delar av texten återgavs i över ett dussin tidningar de kommande dagarna, allt från Cimrbishamnsbladet till Gefle-Posten. Fiskuniversitet beskrevs som att ha gått från “liten byskola för ‘niggers’” till ett “storartadt palats” och deras tidigare turné i Europa som en “storartad framgång”. Gruppens framträdande beskrevs som "egendomliga [i betydelsen “utmärkande, säregen”], halft religiösa, halft folksånger, i förening med stämmornas sällsynta klang och det originella sångsättet väckte öfver allt det största uppseende". Artikeln la stor vikt vid att gruppens medlemmar gått från att de “knappast hade kläder på kroppen” och på grund av USA:s raslagar vägrats att ta in på hotell eller äta på vanliga restauranger, till att bli bejublad succé som reste i “egen Pullmanvagn”. Gullberg avslutade artikeln med den här meningen:

Det ska utan tvifvel blifva mycket inträssant att göra bekantskap med "de svarte trubadurerna" och deras sånger.

Det här var något helt nytt i Sverige för den här tiden. Svarta personer var så ovanliga att det var en mindre sensation om någon dök upp. Det förekom däremot uppträdanden i minstreltradition så tidigt som 1860-talet. Gruppen Christy Minstrels uppträdde i Göteborg i juli 1866 som “framställare av negerkaraktärer” (Göteborgsposten 1864-07-02). Märk väl att n-ordet användes flitigt under den här tiden eftersom det var den vanligaste termen för svarta. Användningen kunde vara både neutral men även extremt fördomsfull. I november samma år annonserade underhållare i Göteborg som beskrevs som “[även] kallade Christy Minstrels” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-05). Fast det var inte det namnet som annonserades med störst bokstäver utan det blev det galopperande rasistiska namnet “American Nigger Singers”. Troligen valdes det för att “minstrel” inte var ett begrepp som var känt utanför engelskspråkiga länder vid den tiden. Samtidigt var också uppfattningar om ordet “nigger” rätt luddiga utanför USA och Storbritannien. Ordet hade använts i svenska tidningstexter sen 1846 men var ett utländskt och smått exotiskt ord. Jag kommer att återkomma till hur ordet “nigger” togs upp i svenska i ett senare inlägg som en del i "N-ordets historia".

Christy Minstrels annonserar i Göteborg under annat namn (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-22)

Samma grupp uppträdde i Stockholm 1866 (Dagens Nyheter 1866-12-06) och 1867 (Stockholms Dagblad 1867-01-19; Aftonbladet 1867-02-19) och återkom återkom till Göteborg 1870 (1870-04-16). De dök upp i Fredriksberg i Danmark, (Sydsvenska Dagbladet 1874-05-23) och Stockholm 1874 (Dagens Nyheter 1874-05-12) och Söderhamn 1878 (Söderhamns Tidning 1878-11-29). Det var bara några få annonser för deras nummer i dagstidningarna och bara kortare beskrivningar av deras uppträdande. Många verkade inte helt på det klara med att de uppträdde i blackface, och troligen enbart var vita. Christy Minstrels, eller åtminstone en grupp med samma namn, uppträdde i London vid samma tid och i Dagens Nyheter 1866 återgavs en översatt artikel med titeln "En vandring genom brottslingarnes qvarter och tillhåll i London".

På en upphöjd orkester stodo fyra negrer och en negreess. En af karlarne slog pukor, två spelade fiol, den fjerde guitarr, qvinnan skakade en klocktamburin. Det svarta "Serenaders", "the christy minstrels", som man i London brukade kalla dem, hvilka sjunger negersånger och accompagnerade af en vild musik dansa negerdanser. Ett dylikt sällskap uppträder för närvarande i vårt Valhalla. Karlarna buro hvita, samt blå- och hvitrandiga byxor, brokiga jackor och röda skärp kring lifvet. De svarta ansigterna stucko upp mellan stora "fadermördare" af hvitt papper. Qvinnan var klädd i en brokig klädning med lysandeo och egendomliga prydnader; ett bredt kläde var knutit kring hufvudet och dess ga, röda snibbar hängde ned på hennes fylliga svarta hals. "Serenader" tror verkligen vid fösta anblicken att han har ett sällskap negrer för sig, synnerligen om han hör den vilda barbariska musiken och de fremmande melodierna. Men den först anblicken bedrager. Bakom dessa, med sot svärtade ansigten dölja sig pojkar från Londons förstäder. Verkliga svarta sångare, icke svärtade med sot, kommo för några och tjugo år sedan öfver från Amerika och medförde dessa negersånger och dessa vilda egendomliga danser. De uppträdde först i St. James Hall och gjorde goda affärer med sina negersånger. Sedan ha de svarta sångarne blifvit på modet i London och man hör på alla gator klocktamburiner, guitarrer och de egendomliga sångerna. Huru man på längd kan finna behag i detta slags underhållningar är mig en gåta.

I den mån svenskar var bekanta med svarta så var det i den här formen av stereotypt gyckleri framfört av vita, troligen engelsmän som helt enkelt cosplayade svarta amerikaner. Den bild man hade av svart amerikansk kultur var lite som motsvarigheten till att presentera svensk kultur med ett random avsnitt av Full fräs med Stefan och Krister. Fast med mindre raffinerad dialog, mer sång och dans och betydligt mer blackface. Jubelfiskarna anlände alltså till ett Sverige vars huvudsakliga erfarenhet av svart musik hade bestått enbart av bokstavligen komiskt rasistiska pajaserier. Det svenskar skulle få en första smak av var inget mindre än tidiga negro spirituals, alltså föregångaren till dagens blues och gospel, och framförda av en uppsättning riktigt skickliga sångare och musiker. I Birger Jarls stad 1895-01-03 skrev Gustaf Gullberg att "Svarta Trubadurer" skulle anlända till Stockholm nån gång mellan 10 och 12 januari. Jubelfiskarna hade genom sin "impressario" (manager) Charles Mumford kommunicerat sina planer till Gullberg som var en etablerad journalist. Första konserten skulle hållas på Musikaliska Akademiens eller Vetenskapsakademiens lokaler. Det var uppenbart att besöket var väl förberett. Tanken var att besöka runt 30 orter i Sverige under vintern. Men den första föreställningen skulle vara "en separatföreställning [...] för prässen"; förväntningar började byggas, en snackis skapas.

Fredag 11 januari anlände "fem herrar och tre damer" med morgontåget från Malmö (plus deras manager). Aftonbladet (1895-01-10) förberedde stockholmare på att det inte var tal om några "variété-tribunernas svarta representanter" utan "professionella sångare" vars sånger "gå till hjerteroten". Förhoppningen var att det "punschdrickande Stockholm" skulle kunna uppskatta något mer raffinerat. En privat konsert skulle ges 11 januari på Grand Hotel för "representanter av pressen och särskildt inbjudna", alltså troligen utvalda delar av Stockholms musiksocietet. Samma dag publicerades de första konsertannonserna i flera Stockholmstidningar och man tryckte upp affischer (se ovan). Dagen efter, 12 januari, kom de första recensionerna. De förmedlade beundran, förundran och hänförelse över vad man bevittnat.

Så vilka var dessa anonyma jubefiskar? Hur togs de emot av dåtidens svenska offentlighet? Och hur gick det med deras turné? Fortsättning följer i nästa inlägg.

N-ordets historia: introduktion

För knappt nio år sen skrev jag några texter om chokladbollens historia utifrån ett språkligt perspektiv. Det var för att jag länge hade bevittnat diskussioner om vad chokladbollar “egentligen” hette. Eller för den del vad de “alltid” hetat. Alltså bara massa rent personligt tyckande, oavsett om man ansåg att ordet var förkastligt eller fullt neutralt.

Jag har varit intresserad av kunskap i allmänhet sedan barnsben. Sen åtminstone övre tonåren har jag varit lite extra intresserad av historia och språk, och gärna språkhistoria. Att ta in kunskap och även att sprida den har varit en passion länge, bland annat genom att jag varit aktiv på Wikipedia sen 2005, och även i systerprojektet Wikisource där jag främst arbetat med att transkribera äldre litteratur. Jag är också rätt intresserad av identitetspolitik, mångkultur och sociolekter och kanske allra mest är jag fascinerad av nischat språk, vare sig det är facktermer, slang eller allmänt vardagstugg. Ord som anses “fula” för att de är tabu på något sätt är kanske det göttigaste jag vet eftersom de är en sorts skrattspeglar av hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Det mest fascinerande är att alla samhällen har dem, oavsett hur upplysta eller frisinnade eller demokratiska de framstår. Sverige och svenskan är inget undantag, och när jag skriver det här våren 2024 så skulle nog en förkrossande majoritet av svensktalande hålla med att det utan konkurrens mest tabubelagda ordet är det så kallade n-ordet.

Därför vill jag bidra med ökad kunskap och förståelse kring n-ordets historia, både för mig själv och andra. Och för att förtydliga: med “kunskap och förståelse” så avser jag inte att rentvå eller rehabilitera något. När jag skrev om chokladbollens historia utifrån ett språkligt perspektiv 2015 så förklarade jag så här:

Jag själv säger, skriver och tänker "chokladboll". Det är till att börja med befängt att benämnda något, allra minst ett bakverk, med ett ord som bygger på laddade skällsord. Det är ju som att ha maträtter med namn som "kukpaj" eller "luderkaka". Samtidigt är det också långt värre än de tillspetsade exemplen. "Neger" är ju ett rasepitet med historik som bottnar i vit rasism, brutal europeisk kolonialism och aktivt motstånd mot grundläggande mänskliga rättigheter för svarta.

Och med det sagt så kommer jag här att skriva ut ord som jag vet är väldigt laddade och av många anses onämnbara i både tal och skrift. Det är inte för att jag tycker det är viktigt att skriva ut dem i sig, eller på grund av principer som har med yttrandefrihet att göra. Jag vill helt enketl bidra med kunskap kring språkbruk och dess historiska bakgrund på en detaljnivå som mig veterligen aldrig gjorts. Jag gör inte anspråk på att vara expert eller forskare men jag tar uppgiften på allvar och vill göra den ordentligt. Det är för att andra själva ska kunna granska de källor jag använt och enkelt ska veta exakt vilket ord och vilken stavning som faktiskt använts i källorna. Det är något som kräver att jag inte förvanskar eller döljer ord.

Angående tolkningsföreträde

Jag identifierar mig inte som svart och aldrig uppfattats som svart, vare sig helt eller delvis, och har alltså ingen egen erfarenhet av att ha blivit tilltalad med n-ordet. I den här texten åberopar jag inte personlig erfarenhet av ordet som vit mestadelssvensk (med inslag av ryskt och finskt) utan utgår från publicerade källor som skrivits av och för en svenskspråkig allmänhet. Min utgångspunkt är att försöka redovisa hur man använde och uppfattade n-ordet på svenska under olika historiska skeden, inte hur vi uppfattar det nu, i mitten av 2020-talet.

Jag tycker personligen att man på svenska inte i något sammanhang bör använda n-ordet som en neutral benämning på personer av mörk hudfärg och som har genetiskt påbrå från Afrika söder om Sahara. Alltså de personer vi oftast kallar “svarta” idag och ibland även mer specifikt i Sverige “afrosvenskar”. De svarta personer som vill använda n-ordet om sig själva får ju såklart avgöra det själva även om jag tror det generellt är en dålig idé på grund av hur laddat ordet är.

Att det skulle vara en rasistisk handling enbart att uttala eller skriva ut n-ordet, oavsett sammanhang eller kontext, anser jag däremot inte vara en hållbar eller försvarbar åsikt, och det är oavsett vem som gör det. I det här inlägget har jag övervägt noga när och hur jag skriver ut n-ordet för att det inte ska framstå som att jag bara är ute efter att provocera eller utmana.

 

Begreppet "n-ordet"

Själva begreppet “n-ordet” är ett lån från amerikanska engelska (“the N-word”) som är en eufemism för att undvika att säga eller skriva ut ordet “nigger”. Det ordet var ursprungligen en variant av det äldre engelska "neger" eller "negar" med betydelsen “svart (mans)person” som går tillbaka på det spanska “negro” som i sin tur kommer från det latinska ordet för “svart”. “Negro” har på engelska ofta skrivits med inledande stor bokstav och fungerat som ett adjektiv i uttryck som “Negro culture” (“svart(a människors) kultur”). Begreppet “negro” var den mest neutrala och formella termen för svarta som användes i USA och var i allmänt bruk en bit in på 1970-talet. Det ersattes sen gradvis av “black” respektive “African American” (med eller utan bindestreck) där det senare är mer formellt och anses också mer politiskt korrekt. “Negro” förekommer fortfarande i USA viss mån, men främst som ett väldigt familjärt tilltal mellan svarta eller i namn på till exempel äldre publikationer som Journal of Negro Education, men anses idag överlag förlegat och i vissa fall nedsättande. Jag tror att det är närmast att likna vid ordet “färgad” på svenska; ett ord som tidigare var gångbart och neutralt men som idag men som idag är anses ålderdomligt och i värsta fall förolämpande. (Jim Crow Museum, oktober 2010, "When Did the Word Negro Become Socially Unacceptable?"

I USA utvecklades användningen av “nigger” i två varianter som användes av vita om svarta i nedvärderande eller direkt förolämpande syfte, och ett ord som också användes av svarta om andra svarta (eller sig själva) som en sorts social självidentifikation. Det finns beskrivet i källor från 1830-talet att “nigger” betraktades som nedsättande av svarta amerikaner och var troligen det långt innan det dokumenteras skriftigt. Idag beskrivs det som “kanske det mest förolämpande och kränkande rastillmälet i engelska språket”. (Rahman, “The N Word: Its History and Use in the African American Community” Journal of English Linguistics 2011, volym 40:2; min översättning.)

 

Den engelska termen “the n word” har funnits åtminstone sen tidigt 1990-tal och blev allmänt känd i samband med rättegången mot OJ Simpson 1995 där amerikanska rasfördomar var en central del av försvarsadvokaternas strategi att få Simpson frikänd. Det tidigaste belägget jag kunnat hitta i text på svenska är i Svenska Dagbladet 1995-09-01 och beskriver då det engelska ordet “nigger”.

 

Första gången “n-ordet” verkar ha använts i en svenskspråkig tidningstext som en ersättare för det svenska ordet “neger” var i juni 2009 i ett citat av Kitimbwa Sabuni för Afrosvenskarnas Riksförbund (idag Afrosvenskarnas Riksorganisation).

[Lantmäteriet] hävdar att n-ordet var neutralt på 1800-talet. Vad är det för historisk naivitet? På den tiden jämfördes afrikaner med apor i skolböcker. Så man hade inte en neutral inställning till svarta - det var direkt rasistiskt. (Aftonbladet 2009-06-07)

Användningen har sen dess ökat i takt med att det ord som det ska ersätta har tagits ur bruk och blivit allt mer tabu. I redaktionell text förekom “neger” i någon sorts neutral bemärkelse sista gången i maj 2003 och då i sammansättningen “negerboll”. (Se mitt tidigare blogginlägg om detta.) Som en avsedd neutral beskrivning av svarta personer så var troligen sista gången n-ordet användes i en svensk tidningstext i Dagens Nyheter 2007-03-05 i en insändare med rubriken “Etnisk rensning är inte samma sak som folkmord”:

Större etniska rensningar är på senare tid är [diverse historiska exempel] och den arabiska fördrivningen av negerfolk från Darfur i Sudan, som pågår just nu.

Senare exempel än så kan ha förekommit, men jag har inte kunnat identifiera dem genom Kunglig Bibliotekets söktjänst Svenska tidningar, även efter att ha lusläst en stor mängd sökträffar från senaste 20 åren. N-ordet fortsatte att användas även efter 00-talet, och förekommer än idag i tidningstexter. Men nån gång från 1990-tal och framåt så förekommer det nästan enbart i en kontext där ordet i sig diskuteras, enskilt eller i sammansättningar, eller i direkta citat. Som en generell eller neutral beskrivning på en svart individ eller svarta personer som grupp så är n-ordet sen åtminstone 20 år helt oanvändbart.

 

Kunskapsläge och opinion

Det har skrivits och talats en hel del om n-ordet som som ett tabuord i svenska, främst efter ca 2010. Bland de första utförliga resonemangen i en text från Språktidningen 2011-06-08 som beskrev den då rätt färska debatten kring att byta ut n-ordet från nya upplagor av Ture Sventon och Pippi Långstrump. Det förklaras varför det anses problematiskt och hur det bör behandlas i modern svenska; vissa menade att det ska tas bort från samtliga nyutgåvor, andra att det borde behållas för att belysa det förflutnas perspektiv. De exempel som ges är litterära stereotyper av svarta snarare än beskrivning av verkliga människor.

Det som har lyfts fram framförallt senaste tio åren är användningar i texter som de flesta idag ryggar tillbaka från som främmande eller rentav extrema. N-ordsanvädningen i Ture Sventon-böckerna framstår som nästan oskyldiga om man jämför med exempel som Amat Levin tagit upp på sajten Svart historia (senare också en bok) från 1931 och 1932. Exemplen är tagna från tidningstexter som beskriver hur folk från Senegal och Centralafrika visades upp på Djurgården som mänsklig kuriosa. Överlag är de exempel som Levin en användning av ordet som ganska precis speglar hur vi idag ser på n-ordet, åtminstone i offentliga sammanhang och i medier som inte har en tydlig högerpopulistisk eller invandringskritisk inriktning. Det har nämnts att n-ordet en gång sågs som neutralt. till exempel i "Så blev n-ordet det mest förbjudna" i Aftonbladet 2017-12-07. Men jag har också själv sett och hört diskussioner med kontentan att att n-ordet egentligen alltid varit behäftat med rasistiskt tankegods och därför lika illa oavsett historisk kontext.

Det är rätt sparsamt med historiska exempel som anges i texter om ordet senaste åren, i alla fall sånt som är riktat till den bredare allmänheten. I diskussioner och debatter som jag själv bevittnat i offentliga samtal och sociala medier så tycks uttalanden nästan enbart bygga helt på åsikter, inkonsekvent logik och osakliga påståenden. De som argumenterar för att n-ordet inte är (eller inte borde vara) laddat är i min mening överlägset sämst i sina argument, framförallt i hur språk fungerar. De uppvisar oftast också en chockerande brist på förståelse om varför n-ordet upplevs kränkande. Men även de som argumenterar mot n-ordets användning verkar ofta sakna kunskap om dess historiska bruk. Mitt intryck åtminstone senaste 10 åren är att det inte bara gäller random nätkrigare utan faktiskt de flesta författare, journalister och opinionsbildare som skriver om ämnet.

Det är ont om exempel som ges i senare tiders texter på hur n-ordet kan ha använts neutralt eller till och med positivt och beundrande. En av få exempel jag sett förekommer i ett blogginlägg från Forskning & Framsteg (2012-11-29) om diktsamlingen Den mörke brodern: Negerlyrik i urval från 1957. Det är en bok som från samtidens perspektiv verkar ha vara ett genuint försök att ärligt tolka om poesi skriven av svarta från franska, spanska och portugisiska till svenska. Även om den har haft avsikten att sprida kunskap om svarta poeters lyrik så skulle den nog idag framstå som tondöv och exotiserande.

Så vitt jag vet finns inte någon detaljerad forskning om n-ordets användning i svenska ur ett historiskt perspektiv. I Laddade ord av språkvetarna Lars Melin & Mikael Parkvall (2016) beskrivs n-ordet som något som idag är djupt kränkande och problematiskt, men de kritiserar både nutida försvarare och kritiker av ordet som historielösa, framförallt yngre svensktalande. Som moderna akademiker med språk och lingvistik som expertområde vet de mycket väl att språk är föränderligt och att ord kan ändra betydelse och få helt andra undertoner, ibland på rätt kort tid. De beskriver sin syn på att tabubeläggandet av n-ordet i hög grad var något som drevs fram av vita svenskar. Svarta svenskar var extremt få fram till åtminstone sent 1900-talet och att de menar att det saknas belägg för att de få som svarta som bodde i Sverige hade särskilt mycket åsikter i frågan. N-ordet kunde alltså användas “värdeneutralt” till cirka 1990 i svensk dagspress och Melin och Parkvall är väldigt bestämda med att befintliga och relevanta samtida källor är eniga på den punkten. N-ordet ersattes mer och mer konsekvent från 1990-talet och framåt med “svart/svarta” som blev den nya neutrala termen. De likställer n-ordet med andra äldre ord som “lapp”, “eskimå” och “zigenare” som idag ersatts av “same”, “inuit” respektive “rom”.

Tobias Hübinette är forskare som specialiserat sig på uppfattningar om ras och etnicitet i Sverige i modern tid. I Svensk rasism under efterkrigstiden (2021; kapitel 3) beskriver han n-ordet som det vanligaste svenska ordet för svarta från 1940-talet fram till 1970-talet. Användningen beskrivs som vanlig och helt normaliserat, men att det även förekom kritik mot ordet. Det förekom att svarta som flyttat till Sverige beskrev “neger” som lite väl likt engelska “nigger” och därför kunde ha en “otrevlig klang i en engelsktalande öron” (Expressen 1953-11-08). Hübinette ger exempel där ordet kunde användas som ett skällsord, men då mer specifikt med tillägg som “jävla”. Han ger också många exempel på hur ordet kunde användes både exotiserande och fördomsfullt.

Samma dag som det här inlägget lades upp (2024-06-11) presenterade Språktidningen en opinionsundersökning om vilka ord som uppfattas som “fulast” i svenska idag. "Neger" var klar vinnare som fulaste ord även om graden av tabubeläggande varierar beroende på bland annat ålder, kön och partitillhörighet. En del av historiken för n-ordet tas upp av Språktidningen, bland annat beskrivning av hur ordet gått från “förhållandevis rumsrent till tabu”.

Undersökning

För att bidra till kunskapen om hur n-ordet har använts historiskt så ska jag i kommande blogginlägg dyka ner i en mer detaljerad historik för n-ordet. Eller rättare sagt n-orden, för det finns faktiskt två: “neger” som funnit i svenska från sent 1600-tal och det något nyare “nigger” som dök upp i svenska först på 1840-talet. Det nyare ordet är något som för det flesta svensktalande idag ser som ett rent engelskt ord. Det äldre ordet är det som de flesta ser som det enda relevanta svenska n-ordet och att det även är den direkta motsvarigheten till engelskans "nigger". Går vi bakåt i tiden och äldre källor så är det inte fullt så enkelt. Båda de svenska n-orden har haft samma grundbetydelse (“svart (mans)person”) men har använts rätt olika: “nigger” har i princip alltid varit något nedsättande, stereotypt och ofta öppet rasistiskt medan “neger” använts i betydligt fler sammanhang, positiva, negativa och neutrala.

Jag ska försöka sammanfatta historiken för de två n-orden utifrån hur de använts och beskrivits främst i tidningstexter, ordböcker, uppslagsverk och översättningar till och från engelska. I nästa inlägg kommer jag att börja med att beskriva det “bortglömda” n-ordet.

 

Vill ni tipsa eller feedbacka på den här texten och kommande inlägg så är ni välkomna att kommentera nedanför, eller kontakta mig på Twitter (@peterisotalo).

Chokladbollens historia, del 2: "chokladboll"

Det här är andra delen i en serie av fem blogginlägg som handlar om de ord som använts för den ogräddade bakelsen chokladboll. I första delen av den här serien beskrev jag användningen av ordet "negerboll" i svenska dagstidningar från första belägget 1918 fram till 2003. Slutdatumet är satt till det år då ordet helt verkar ha upphört att användas som en neutral benämning på chokladbollar i tidningsspråk. Den utlösande faktorn var DO-anmälan av Sjöbo Bröd & Konditori i juli 2003. Även om anmälan kritiserades av många som överdriven eller rentav fånig så var därefter omöjligt att använda termen "negerboll" utan att automatiskt dra igång en debatt om ordets laddning.

Min egen syn på ordet "negerboll" beskrev jag i första delen. I korthet så tycker jag att det är absurt att använda det ordet, särskilt när ett fullgott och mer logiskt alternativ finns. Det är bildat av ett ord som är uppenbart kränkande för svarta och det vet i princip alla. Att fortsätta hävda motsatsen är att envist förneka andras verklighetsuppfattning. Det finns inget mer att diskutera där egentligen.

Däremot vill jag gärna försöka klarlägga hur de olika orden har använts i svenskan genom att undersöka tidningsspråket. Jag gör det här i hög grad för att försöka skingra allsköns spekulation om vad chokladbollen "alltid hetat" och för att det är en bit språkhistoria som är intressant i sig själv. Men jag vill faktiskt även kasta ljus på en liten bit mathistoria som ingen tycks ha tagit sig tid att undersöka, troligen för att den varit alldeles för vardaglig och självklar.

Källor

Jag har utgått från ett eget urval av tidningstexter baserat på sökträffar i KB:s digitaliserade tidningssamlingar. För närvarande är följande tidningar sökbara från när de grundades.

• Aftonbladet (AB)
• Dagens Industri (DI)
• Dagens Nyheter (DN, tyvärr inget material 1993-2013)
• Expressen (Exp)
• Svenska Dagbladet (SvD)

När jag beskriver de faktiska bakverken med egna ord, utan citat, har jag använt följande termer:

• chokladboll, det margarin- eller smörbaserade bakverket som många gör hemma eller köper på kafé
• havreboll, den mjukare, okylda varianten av chokladbollar med lägre kakaohalt som oftast gått att köpa i kiosker och godisbutiker
• skumboll, det skumfyllda, chokladdoppade, industriellt tillverkade bakverket som går att köpa i vanliga matbutiker, inklusive klassiska märken som Cloettas Mums-Mums

 

Tillvägagångssätt

Den här texten kommer inte att vara censurerad. Även om den berör ord som på många sätt är förkastliga så kommer jag skriva ut dem ordagrant. Främsta anledningen är tydlighet och sökbarhet, men också för att även historiska redovisningar av nedvärderande ord förtjänar att behandlas utan omskrivningar, som t.ex. "n-boll" eller "n*g*r".

Min metod har inte varit superkonsekvent och definitivt inte vetenskapligt stringent. Jag har valt ut det jag betraktat som representativa användningar men försökt gå på känsla för att inte göra det till en knastertorr, superlång studentuppsats. Fokus har främst varit på tidigaste förekomsten av specifika betydelser och sammanhang, inte en genomgång av samtliga träffar. Jag har också gett företräde för texter där sammanhanget är meningsfullt för mig som modern läsare, och de tolkningarna har jag också skrivit ut. Det här handlar också om ordets användning i neutral bemärkelse, alltså som beskrivning av faktiska godsaker. Användning av termen "chokladboll" där ordet och dess betydelse i sig diskuteras kommer tas upp i sista delen. Hur representativa de fyra stora dagstidningarna faktiskt är för svenska som helhet är däremot superkomplicerad. Jag kommer försöka tackla det problemet en smula i den femte och sista delen.

Hänvisning till tidningskällorna kommer vara väldigt grundläggande: parenteser med förkortat tidningsnamn och datum. Den som vill verifiera kan själv nyttja KB:s söktjänst.

 

Bondmarknaden och snaskdebatten

Första gången ordet "chokladboll" användes i en svensk dagstidning var i Dagens Nyheter, 23 december 1928. Det nämns i ett längre reportage med titeln "Marknadsresan" som handlar om ett besök på en marknad i Vetlanda i oktober det året:

På långa stänger hänger nytt seltyg, doftande av nysmort läder; bönderna syna det och pröva spännena, gå över till karamellstånden och nypa i chokladbollarna för att känna efter att de äro fasta och gedigna och inte fulla med fusk.

Det finns ett foto på karamellståndet med massor av olika godissorter, men fotot är av så låg kvalitet att det är omöjligt att urskilja några detaljer. Det finns inte heller någon egentlig beskrivning av "chokladbollarna", men texten innehåller faktiskt en hel del ledtrådar. En "chokladboll" var i slutet av 1920-talet kunde alltså vara något som såldes av godisförsäljare och även landsorten. De var helt klart fasta nog för att kunna nypas av kritiska bondfingrar. Kanske hade de också en mjukare fyllning som borde vara mer "härlig kräm" än "fusk" (jämför med beskrivning av "negerboll" från 1929 i del 1). Det var definitivt inte någon konditorivara, och det krävdes inga kylskåp. Den hörde hemma bland en äldre tids karameller och var knappast något överdrivet lyxigt eller piffigt. Troligen skulle vi känna igen den som smågodis. I del 1 drog jag slutsatsen att "negerboll" troligen var ett begrepp som uppstod någon gång redan i mitten av 1910-talet, troligen inspirerat av "negerkyss" (mintkyss). Det var från början en term för just en typ av godis och fortsatte att vara det åtminstone fram till tidigt 1950-tal. Det verkar därför väldigt rimligt att tolka "chokladboll" som en gångbar, om något ovanligare, synonym för samma godsak.

Att chokladbollar i början av 1900-talet var en sorts smågodis har mycket starkt stöd i det andra belägget som förekommer (AB, 6 oktober 1932). I en insändare med titeln "Ungar och karameller" kritiseras sötsakers inverkan på barn och skribenten ger exempel på trender i "gottätandets psykologi":

Ena terminen äter hela klassen, hela skolan, hela stan bara chokladbollar. Men så kommer det plötsligt en som bjuder på lakritsremmar och vips äter man bara lakritsremmar för att sedan i tur och ordning övergå till klubbor, dubbelkola, negerkyssar, slickepinnar, polkagrisklubbor eller biochoklad.

En modern läsare känner igen de övriga exemplen som just smågodis. Det verkar alltså väldigt rimligt att anta att "chokladboll" inte var en bakelse. Det är också viktigt att understryka att ordets förekomst i en stor dagstidning med största säkerhet innebar att det var en ganska etablerad term. "Marknadsresan" var med bland DN:s jultexter och kan knappast ha använt ord som var obekanta för de flesta läsare. Det är också osannolikt att en insändare som debatterade barns godisvanor skulle använt alltför obskyra termer. Det finns alltså goda skäl att utgå från att begreppet "chokladboll" var hyfsat etablerat kanske redan runt mitten 1920-talet.

Ordet återkommer igen i slutet av 30-talet som del av ytterligare en insändardebatt om barns godisätande (SvD, 25 april 1938). Signaturen "Corinna" ger exempel på "slickepinnar, chokladbollar, kolor, m.m." som vanligt "snask" vid den tiden. Det här belägget är viktigt eftersom ordet "negerkyss" (sedermera mintkyss) är med i insändaren från 1932. Bruket av "chokladboll" var alltså inte något supertidigt exempel på PK-nervositet för ordet "neger", utan för att det helt enkelt var en fungerande synonym för det som även kallades "negerboll".

Det finns ett långt senare omnämnande av fyllda "chokladbollar" av matskribenten Pernilla Tunberger (1912-86). Hon skrev i slutet av 1960-talet att det under hennes barndom fanns "tjocka chokladbollar fyllda med kladd [som] betingade den hisnande summan av 5 öre för små och 10 för stora" (DN, 14 mars 1968). Beskrivningen är i princip identisk med de "negerbollar" som förekom i en novell för barn i SvD, 10 november 1929 som hade "härlig kräm ini" och som också fanns i 5- och 10-öresvarianter (för detaljer, se del 1). Tunberger var själv redan 17 år gammal 1929 och det är därför möjligt att både "chokladboll"/"negerboll" var välkända godistermer så tidigt som mitten av 20-talet.

Läget blir klarare, och lite "skummare"

Den första riktigt handfasta beskrivningen ordet "chokladboll" publicerades i Expressen 21 februari 1945 i en kolumn som beskriver "en känd skådespelare som är alldeles tokig i sådana där chokladbollar med pappbotten som småflickor brukar gå och bita i". De beskrivs som något som köps antingen i en "gottaffär", tillsammans med karamaller och kolor, eller i "mjölkmagasin" (en definition av "magasin" som användes 1942 var bl.a. "enklare försäljningslokal"). Det som beskrivs är högst troligen en chokladdoppad skumboll, möjligtvis av märket Mums-Mums. Under andra världskriget var bland annat bröd ransonerat och då tillverkades skumbollar med oätliga pappbottnar istället för tunna rån.

Ord kan ofta utveckla olika betydelser som kan leva parallellt, som ett slags semantiska stickspår. En alternativ betydelse av "chokladboll" redan på sent 30-tal verkar ha varit som benämning för skumbollar (utan kokos). I en platsannons i DN, 6 november 1937 söktes en försäljare av "grädd- och choklad-, cocosbollar m.m." och svaret skulle adresseras till "Fabrik, märkesvara 15 %". Just "gräddboll" och "kokosboll" är båda vedertagna synonymer för skumbollar och omnämnande av ett tredje ord tyder på att det hade samma betydelse.

Det finns fler belägg som tyder på att "chokladboll" användes bland annat för att beskriva skumbollar. Det förekommer fyra annonser 1937-1950 som alla använder ordet i den bemärkelsen:

• en platsannons för försäljare av "grädd- och choklad-, cocosbollar m.m." (DN, 6 november 1937), en säljannons för en "doppningsmaskin (chokladbollar)" (DN, 9 april 1949);
• en platsannons för en konfektyrhandlare som skulle sälja "bottnar till chokladbollar" med svar till "Gó-Rån", d.v.s. just den typen av tunna rån som användes till bl.a. Mums-Mums (DN, 24 oktober 1949);
• och en köpannons för "maskiner för tillverkning av skumartiklar (chokladbullar)" (DN, 1 juni 1950).

Men att döma av andra belägg för "chokladboll" så hade det tydligen mer än en betydelse, och kanske var skumbollsbetydelsen vanligare inom just konfektyrbranschen. Bakverk med äggviteskum har faktiskt funnits ett bra tag. I det svenska tidningsspråket dök de upp redan i DN, 7 maj 1925 i en platsannons för en försäljare av "dessertpraliner och skumartiklar". En möjlig tolkning är att "chokladboll" var en sorts skumboll i folkmun. Kanske var det också något som gick ihop med smågodis trots allt. Men det verkar väldigt osannolikt att så var fallet i karamellstånden på marknaden i Vetlanda 1928. Även om svenska bönder säkert kunde ätit skumbollar så skulle ingen försäljare låtit de komma undan med något nypande.

Under 1940-talet visade sig ytterligare en definition i tidningsspråket. I en annons för "Örnkakao" i DN, 7 och 28 april 1946 gav Cloetta exempel på hur det gick att göra "goda chokladbakverk, chokladmazariner eller chokladbollar" av deras kakao. Det måste ha inneburit någon form av lite mer avancerat bakverk. Stöd för den tolkningen finns i de tidigaste recepten på "negerbollar" från 1940-talet som också var helt olika dagens chokladbollar (se del 1). Det antagandet får även stöd i det första receptet på något med benämningen "chokladbollar". Recepten förekom i två annonser från Konsum under 1950-talet (DN, 10 december 1952; DN, 6 december 1957). De här bakverken har väldigt lite gemensamt med dagens chokladboll:

6 dl (3 hg) vetemjöl
1 dl (80 g) potatismjöl
2 dl socker
3 msk kakao
1 msk vaniljsocker
3/4 dl (1/2 hg) sötmandel
1 1/2 tsk hjorthornssalt
2 hg Eve [ett margarinmärke]
6 msk grädde
pärlsocker

Det här skulle arbetas ihop till en deg, rullas till stänger, skäras i bitar och formas till bollar. Bollarna skulle doppas i pärlsocker och sen gräddas i 10 minuter på 225 grader. Pärlsockret tyder på ett sorts kulinariskt släktskap med dagens chokladboll, men i övrigt är det väldigt olikt. Den som är bakkunnigare än jag får gärna berätta om det finns några liknande bakverk idag.

Det logiska alternativet etableras

Det första receptet på moderna chokladbollar under benämningen "chokladbollar" publicerades under rubriken "Läxgodis" (Exp, 3 mars 1968), alltså nästan två decennier efter att de introducerats i DN som "negerbollar" (se del 1, rättningen längst ner). Receptet är helt i linje med det vi känner idag, så tidigast runt mitten av 60-talet kan det mycket väl ha varit vanligt att använda ordet "chokladbollar" med samma betydelse som idag.

Det finns ett ensamt belägg på att just "chokladboll" kan ha förknippats med smågodis något längre än "negerbollar". Den 6 juli 1970 skrev DN:s Moskvakorrespondent Per Sjögren (1925-2004) hur han i Sovjet gärna åt "Kanfjeti mishka [...] en sorts chokladbollar". Namnet betyder ungefär "björngodis" och finns fakitkst fortfarande i Ryssland (se bild nedan). Rysksovjetisk choklad har jag personlig erfarenhet av från min uppväxt och det var en lite torr och kakaofattig historia. En svensk bloggare har liknat det vid "smulig kola", vilket är en väldigt bra beskrivning. För en modern läsare kan Sjögrens jämförelse verka underlig, men för den äldre generation som åt 30-talets smågodis skulle det inte varit helt ologiskt. Den ryska varianten var inte fylld med "kladd" eller "härlig kräm" (fast möjligtvis "fusk"), men strukturen var densamma: en mer eller mindre fast kärna omgiven av choklad. Fast det är nog värt att understryka att det ryska björngodiset var (och är) fyrkantigt, en form som för ryssar tydligen är den mest självklara för godis.

Konfety mishka (Конфеты Мишка), en sovjetklassiker som kallats "chokladboll"; foto från www.russiantable.com

I del 1 av "Chokladbollens historia" beskrev jag ett utbrott av salmonella som drabbade Sverige i december 1970. Det orsakades av ett smittat parti kakao och chokladbollar var den huvudsakliga smittspridaren eftersom kakaon inte hettades upp under tillverkningen. Skumbollar var däremot ofarliga på grund av den industriella tillverkningen. I rapporteringen om smittan beskrevs chokladbollar och skumbollar ungefär samma termer som idag. "Negerboll" tycks ha varit något vanligare, men "chokladboll" användes parallellt i samtliga tidningar:

• "chokladbollar eller 'negerbollar'" (AB, 10 december 1970)
• "negerbollar och chokladbollar" (DN, 11 december 1970)
• "neger- och chokladbollar" (AB, 12 december 1970)
• "s k chokladbollar — också kallade negerbollar" (DN, 22 december 1970)
• "NEGERBOLL, som också kallas chokladboll" (Exp, 23 december 1970)

Expressen publicerade t.o.m. en förtydligande bild till nutida språk- och mathistorienördars stora fördel.

Expressen (23 december 1970) illustrerar och namnger de olika bollvarianterna i samband med salmonellautbrottet.

Runt 1970 verkar det alltså ha funnits en rätt stor enighet om vad "chokladboll" betydde, och det fortsatte att förekomma recept med det namnet (AB, 4 augusti 1973). Ordet förekommer också i artikeltexter, till exempel i ett reportage om två synskadade pojkar som fått gå i normala skolklasser istället för "specialskolornas skyddade värld" (AB, 23 december 1979). Hemma hos en av pojkarna, Mattias, beskriver reportern hur han "bjuder stolt av dem". Det finns också belägg för att äldre talare tycks ha använt "chokladboll" snarare än "negerboll": i en matspalt (AB, 3 oktober 1984) beskrev en kvinna med förnamnet Elsa att hon inför ett besök hos barnbarnen råkade få grovsalt från laxgravningen på sin chokladbollar. Elsa förklarade att de bollarna "rullade vidare ner i soppåsen!"

Samtidigt tycks tillverkare av skumbollar fortsatt att använda "chokladboll" för sina produkter (utan kokos). Bruket hade ju funnits från sent 30-tal, men det kanske fick ett uppsving till följd av salmonellautbrottet 1970. Det rapporterades redan innan jul det året att försäljningen av skumbollar fått sig en rejäl törn trots att det var den kylda chokladbollen som varit den egentliga smitthärden (Exp, 23 december 1970). Kanske försökte man sig på en diskret distansering?

Skumbollens årtionde

Användningen av "chokladboll" för att beskriva skumbollar tycks ha varit särskilt vanlig under 1980-talet. Ordet förekom i flera annonser från matbutiker (SvD, 9 september 1982; DN, 26 April 1983; DN, 22 mars 1984) och även i annonser från företag som sålde skumbollar till ungdomar för vidareförsäljning (DN, 30 april 1984). Kalmarbaserade företaget Nordchoklad utlyste en tävling våren 1987 för att ge ett lämpligt namn åt sina "kokos- och chokladbollar". Tyvärr var kampanjen illustrerad med en präst som höll chokladbollar vid en dopfunt, något som upprörde den konservativa småländska kyrkligheten till den grad att tävlingen fick avbrytas (DN, 3 maj 1987). Tävlingen genomfördes uppenbarligen ändå (troligen utan kristen symbolik) för på hösten meddelade Nordchoklad att vinnarnamnet var "TOPPY". Det är ju inte ett namn som direkt gått till evigheten men annonsen innehåller en väldigt klargörande illustration om någon skulle tvivla på vad Nordchoklad avsåg.

Nordchoklad presenterar vinnarförslaget på två av sina produkter (AB, 12 september 1987).

Termen som används i annonsen var som ni kanske märker "chokladbulle". Det alternativet verkar inte ha varit särskilt vanligt (det finns en hel del sökträffar på "chokladbulle" som handlar degbaserade bullar) men ordet har förekommit sporadiskt som alternativ till "chokladboll". Under salmonellapaniken 1970 användes t.ex. "chokladbulle" i Aftonbladet (11 december), om något tvetydigt. Det finns också exempel på användning av "negerbulle" (se del 1, "Sverige skärper sig") Min egen teori om det här att sammansättningar på "-bulle" istället för "-boll" kan ha varit något regionalt, och mer specifikt att det hör hemma i södra Sverige. Långt senare, i en insändare från "Bekymrad skåning" i Aftonbladet (27 juli 1999), räknades faktiskt "negerbulle" upp som exempel på skällsord riktat mot skribentens egna, "lätt färgade", skånsktalande barn. Nordchoklad var ju för övrigt baserat i Kalmar. Utifrån min egen språkerfarenhet (stockholmare) så har jag nog aldrig hört någon kalla en chokladboll för "chokladbulle" (eller "negerbulle" för den delen) och jag gissar på att det inte tillhör det nationella standardspråket.

"Chokladboll" förekom även senare under 1980-talet i annonser för kaféer (DN 18 september 1986). Eftersom det rörde sig om ett kafé så säger min intuition att det var en chokladboll, inte en skumboll. Två kronor kostade den i alla fall under en kampanj, ett riktigt habilt erbjudande i relation till det ordinarie priset 4:50!

Det logiska alternativet tar över

Läget på 90-talet verkar alltså ha varit nästan detsamma som på 1970; två ord för samma sak som var ungefär likvärdiga i tidningsspråk. Ett avsnitt av Sommarhajk som sändes 1996 handlade om ett "kalas på chokladbollar". Så beskrevs det i tevetablån i Expressen 11 augusti 1996 i alla fall. Tablån i Aftonbladet samma datum innehöll däremot en nästan ordagrant identisk beskrivning, men där valde man att skriva "kalas på negerbollar". Ett väldigt tydligt exempel på hur utbytbara orden var ännu i mitten av 90-talet.

Ett annat tydligt exempel på parallella benämningar publicerades i Aftonbladet 1991. Sportjournalisten Bo Larsson fick äran att betygsätta dammsugare, mazariner och annat fikagott. Tidningen själv satte rubriken "Choklad-, neger-, kokos- eller havreboll" om chokladbollar, men bakverket fick bara ett ynka Aftonbladet-plus av Larsson och det här omdömet:

– Jag tror den heter negerboll. Sånt här tycker jag inte om. Det är själva konsistensen, smakar som man käkar sågspån med choklad i. Sånt som ungarna gör hemma. (AB 11 oktober 1991)

Jag kommer inte redovisa någon detaljerad historik för ordet "chokladboll" från mitten av 1990-talet till juli 2003 då en DO-anmälan av Sjöbo Bröd & Konditori effektivt satte stopp för allt okontroversiellt bruk av "negerboll" i dagspressen. Det är helt uppenbart att det redan då var en av de två vanligaste termerna för chokladbollar och så var det redan 1970, om inte tidigare. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att "negerboll" faktiskt var det ord som låg närmast till hands för väldigt många, kanske till och med en majoritet, men samma personer var fullt medvetna om vilka alternativ som stod till buds.

Nästa del i den här serien kommer handla om ordet "kokosboll", så räkna med en hel del 80-talsnostalgi, och en del överraskande fakta om svenska folkets kärlek till skumbollen.