Jubelfiskarnas ankomst

I januari 1895 anlände en grupp som kallade sig The Fisk Jubilee Singers till Stockholm med båt via Hamburg. De var amerikaner och vissa av dem hade varit i Europa tidigare, men inte i Sverige eller Norden. De hade varit omskrivna i dagspressen redan innan de kom till Sverige och stockholmarna var nyfikna. De blev snabbt väldigt populära och förekom i tidningar från hela Sverige. Under 1895 omnämndes de runt 2500 gånger och nämnes så gott som dagligen i en eller flera tidningar. De fick snabbt ett skämtsamt svensk smeknamn: “jubelfiskarna”. Under 1895 besökte de över 60 olika orter i Sverige, Danmark, Finland och Ryssland och gav uppemot 250 konserter. De sjöng för tiotusentals på utsålda konserter och drog in miljonbelopp (i dagens pengar). De blev både hyllade och förtalade. De sjöng på hotell och teatrar, i kyrkor och kapell, i brandkårshus och gymnastiksalar. De sjöng för ryska tsaren och för midnattsolen på Dundret i Gällivare. Men vilka var de, jubelfiskarna?

Fisk Jubilee Singers var en välkänd sånggrupp (fortfarande aktiva!) som bestod av svarta amerikaner med koppling till Fisk University i Nashville, Tennessee i USA. Universitet grundades 1866 av nordstadsgeneralen och affärsmannen Clinton B. Fisk för att hjälpa nyligen befriade svarta slavar att skaffa sig en utbildning och höja sin sociala och ekonomiska status. 1871 bildades en a capella-ensemble av studenter vid Fiskuniversitet som ett sätt att samla in pengar till det nya lärosätet och tog namned “Fisk Jubilee Singers” efter hebreiska “yōḇel (samma som i “jubelår”), en gammal judisk tradition där vart femtionde år var tillfälle för att bland annat släppa slavar fria. Många av studenterna vid Fisk hade också blivit befriade från slaveriet i samband med amerikanska inbördeskriget 1861-1865; alltså ett väldigt lämpligt namn på ensemblen.

Fisk Jubilee Singers turnerade i USA under 1870-talet och blev väldigt populära. De var en innovation på den tiden eftersom de var svarta underhållare som inte tog på sig den traditionella rollen av “minstrels”, en form av underhållning med rötter i europeiska gyckleri och folkmusik. I början av 1800-talet i USA uppstod en form av minstrelnummer som var en sorts varitéteater med musik, dans, sång och komiska uppträdanden. Karaktärerna var nästan uteslutande stereotyper av svarta som främst spelades av svartsminkade vita, det ökända “blackface”. Det var i grunden en sorts fars där karaktärerna var fåniga, dumma, vidskepliga, fega och sorglösa; med andra ord väldigt barnsliga och endimensionella vilket var hur  framförallt vita amerikaner såg på svarta vid den tiden. Även en del svarta artister gjorde minstreluppsättningar och även de i blackface (eftersom det var rasstereotypen man var ute efter, inte “riktiga” svarta). Fisk Jubilee Singers bröt mot det här mönstret genom att vara formellt skolade sångare som uppträdde i samma finkläder som vita artister och sjöng finstämda och ofta melankoliska negro spirituals. Gruppen turnerade även i Europa 1875-1878, uppträdde för drottning Victoria av Storbritannien och var en storsuccé både kommersiellt och bland kritikerna. I början av 1880-talet delades ensemblen upp i två separata grupper med samma namn och turnerade i både USA och Europa: en bildades av basen F.J. Loudin och en av sopranen Maggie Porter (Cole) och hennes man Daniel Cole. (Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990). Det förekom artiklar om dem i svenska tidningar redan då, till och med med planer om att de skulle turnera i Sverige under 1878-79, men det blev aldrig av. (Veckoposten 1878-11-02)

Den första konsertaffischen som annonserade jubelfiskarnas första offentliga uppträdanden i Sverige 1895; från Kungliga Bibliotekets samlingar

Redan i mitten av december 1894 publicerades en längre artikel om Fisk Jubilee Singers i Stockholmsbladet Från Birger Jarls stad (1894-12-14) skriven av Gustaf Gullberg. Hela eller delar av texten återgavs i över ett dussin tidningar de kommande dagarna, allt från Cimrbishamnsbladet till Gefle-Posten. Fiskuniversitet beskrevs som att ha gått från “liten byskola för ‘niggers’” till ett “storartadt palats” och deras tidigare turné i Europa som en “storartad framgång”. Gruppens framträdande beskrevs som "egendomliga [i betydelsen “utmärkande, säregen”], halft religiösa, halft folksånger, i förening med stämmornas sällsynta klang och det originella sångsättet väckte öfver allt det största uppseende". Artikeln la stor vikt vid att gruppens medlemmar gått från att de “knappast hade kläder på kroppen” och på grund av USA:s raslagar vägrats att ta in på hotell eller äta på vanliga restauranger, till att bli bejublad succé som reste i “egen Pullmanvagn”. Gullberg avslutade artikeln med den här meningen:

Det ska utan tvifvel blifva mycket inträssant att göra bekantskap med "de svarte trubadurerna" och deras sånger.

Det här var något helt nytt i Sverige för den här tiden. Svarta personer var så ovanliga att det var en mindre sensation om någon dök upp. Det förekom däremot uppträdanden i minstreltradition så tidigt som 1860-talet. Gruppen Christy Minstrels uppträdde i Göteborg i juli 1866 som “framställare av negerkaraktärer” (Göteborgsposten 1864-07-02). Märk väl att n-ordet användes flitigt under den här tiden eftersom det var den vanligaste termen för svarta. Användningen kunde vara både neutral men även extremt fördomsfull. I november samma år annonserade underhållare i Göteborg som beskrevs som “[även] kallade Christy Minstrels” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-05). Fast det var inte det namnet som annonserades med störst bokstäver utan det blev det galopperande rasistiska namnet “American Nigger Singers”. Troligen valdes det för att “minstrel” inte var ett begrepp som var känt utanför engelskspråkiga länder vid den tiden. Samtidigt var också uppfattningar om ordet “nigger” rätt luddiga utanför USA och Storbritannien. Ordet hade använts i svenska tidningstexter sen 1846 men var ett utländskt och smått exotiskt ord. Jag kommer att återkomma till hur ordet “nigger” togs upp i svenska i ett senare inlägg som en del i "N-ordets historia".

Christy Minstrels annonserar i Göteborg under annat namn (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-22)

Samma grupp uppträdde i Stockholm 1866 (Dagens Nyheter 1866-12-06) och 1867 (Stockholms Dagblad 1867-01-19; Aftonbladet 1867-02-19) och återkom återkom till Göteborg 1870 (1870-04-16). De dök upp i Fredriksberg i Danmark, (Sydsvenska Dagbladet 1874-05-23) och Stockholm 1874 (Dagens Nyheter 1874-05-12) och Söderhamn 1878 (Söderhamns Tidning 1878-11-29). Det var bara några få annonser för deras nummer i dagstidningarna och bara kortare beskrivningar av deras uppträdande. Många verkade inte helt på det klara med att de uppträdde i blackface, och troligen enbart var vita. Christy Minstrels, eller åtminstone en grupp med samma namn, uppträdde i London vid samma tid och i Dagens Nyheter 1866 återgavs en översatt artikel med titeln "En vandring genom brottslingarnes qvarter och tillhåll i London".

På en upphöjd orkester stodo fyra negrer och en negreess. En af karlarne slog pukor, två spelade fiol, den fjerde guitarr, qvinnan skakade en klocktamburin. Det svarta "Serenaders", "the christy minstrels", som man i London brukade kalla dem, hvilka sjunger negersånger och accompagnerade af en vild musik dansa negerdanser. Ett dylikt sällskap uppträder för närvarande i vårt Valhalla. Karlarna buro hvita, samt blå- och hvitrandiga byxor, brokiga jackor och röda skärp kring lifvet. De svarta ansigterna stucko upp mellan stora "fadermördare" af hvitt papper. Qvinnan var klädd i en brokig klädning med lysandeo och egendomliga prydnader; ett bredt kläde var knutit kring hufvudet och dess ga, röda snibbar hängde ned på hennes fylliga svarta hals. "Serenader" tror verkligen vid fösta anblicken att han har ett sällskap negrer för sig, synnerligen om han hör den vilda barbariska musiken och de fremmande melodierna. Men den först anblicken bedrager. Bakom dessa, med sot svärtade ansigten dölja sig pojkar från Londons förstäder. Verkliga svarta sångare, icke svärtade med sot, kommo för några och tjugo år sedan öfver från Amerika och medförde dessa negersånger och dessa vilda egendomliga danser. De uppträdde först i St. James Hall och gjorde goda affärer med sina negersånger. Sedan ha de svarta sångarne blifvit på modet i London och man hör på alla gator klocktamburiner, guitarrer och de egendomliga sångerna. Huru man på längd kan finna behag i detta slags underhållningar är mig en gåta.

I den mån svenskar var bekanta med svarta så var det i den här formen av stereotypt gyckleri framfört av vita, troligen engelsmän som helt enkelt cosplayade svarta amerikaner. Den bild man hade av svart amerikansk kultur var lite som motsvarigheten till att presentera svensk kultur med ett random avsnitt av Full fräs med Stefan och Krister. Fast med mindre raffinerad dialog, mer sång och dans och betydligt mer blackface. Jubelfiskarna anlände alltså till ett Sverige vars huvudsakliga erfarenhet av svart musik hade bestått enbart av bokstavligen komiskt rasistiska pajaserier. Det svenskar skulle få en första smak av var inget mindre än tidiga negro spirituals, alltså föregångaren till dagens blues och gospel, och framförda av en uppsättning riktigt skickliga sångare och musiker. I Birger Jarls stad 1895-01-03 skrev Gustaf Gullberg att "Svarta Trubadurer" skulle anlända till Stockholm nån gång mellan 10 och 12 januari. Jubelfiskarna hade genom sin "impressario" (manager) Charles Mumford kommunicerat sina planer till Gullberg som var en etablerad journalist. Första konserten skulle hållas på Musikaliska Akademiens eller Vetenskapsakademiens lokaler. Det var uppenbart att besöket var väl förberett. Tanken var att besöka runt 30 orter i Sverige under vintern. Men den första föreställningen skulle vara "en separatföreställning [...] för prässen"; förväntningar började byggas, en snackis skapas.

Fredag 11 januari anlände "fem herrar och tre damer" med morgontåget från Malmö (plus deras manager). Aftonbladet (1895-01-10) förberedde stockholmare på att det inte var tal om några "variété-tribunernas svarta representanter" utan "professionella sångare" vars sånger "gå till hjerteroten". Förhoppningen var att det "punschdrickande Stockholm" skulle kunna uppskatta något mer raffinerat. En privat konsert skulle ges 11 januari på Grand Hotel för "representanter av pressen och särskildt inbjudna", alltså troligen utvalda delar av Stockholms musiksocietet. Samma dag publicerades de första konsertannonserna i flera Stockholmstidningar och man tryckte upp affischer (se ovan). Dagen efter, 12 januari, kom de första recensionerna. De förmedlade beundran, förundran och hänförelse över vad man bevittnat.

Så vilka var dessa anonyma jubefiskar? Hur togs de emot av dåtidens svenska offentlighet? Och hur gick det med deras turné? Fortsättning följer i nästa inlägg.