T-ordets historia del 1: bakgrund

Jag har länge varit passionerat intresserad av språk och ords historia. Sedan första gången jag upptäckte Svenska Akademiens ordbok i digital form någon gång runt tidigt 00-tal så har jag minst en gång i veckan, ibland dagligen, sökt på ord för att förstå deras ursprung, etymologi och varianter. Varifrån ord kommer, vad de betytt tidigare, deras olika nyanser både idag och igår tänder regelbundet ett intressets gnista i min nördiga själ. Sedan lite längre tid tillbaka har jag också varit intresserad av identitet och identitetspolitik, alltså hur och varför människor anser att de själva eller andra tillhör en viss grupp i samhället.

För drygt tio bevittnade jag i realtid hur ett ord som jag hade sett användas i progressiva och positiva sammanhang utmålades som förolämpande, fördomsfullt, av vissa rakt av onämnbart (om man inte själv var det). Ordet var “transa” och för mig var det som skedde ett tydligt tecken på en ganska specifik form av revanschlusta på samhället i stort för tidigare oförrätter och övertramp: “Ni behandlade oss som smuts i årtionden och pratade över huvudet på oss. Nu jävlar är det vår tur att äga språket. Titta på oss: det är vi som är kapten nu.” Något som förvånade mig var att det inte var ett ord som under lång tid varit öppet ifrågasatt och skapat debatt, som de ökända svenska n-orden. Istället verkade det som om ordets valör hade debatterats i slutna kretsar utan inblandning från en bredare språkgemenskap. Det verkade till och med som att den äldre generationen som hade myntat, utvecklat och även kallat sig själv det kanske inte tagit del av diskussionerna. Så därför har jag ägnat en hel del tid åt att utforska ordets betydelse och försöka sätta mig in i hur det uppkom och utvecklades, vad dess ursprung är, utvecklingen av samhällets syn på könsöverskridande handlingar och varför den svenska språkgemenskapen kan vara så oense kring ett visst ord.

“Transa” finns belagt i skrift sedan åtminstone 1979 då för första gången förekom i en kontaktannons där en anonym 43-åring sökte en brevvän. Det är alltså betydligt äldre än “mess” (2001) men yngre än “media” (1950). Att det dök upp i skrift i en dagstidning betyder garanterat hade använts i tal tillräckligt länge för att någon skulle tyckt att det var värt besväret att få ner det i skrift. Jag skulle gissa att det kanske hade börjat dyka upp som term redan 1975, kanske till och med tidigare. Det skulle troligen gått betydligt snabbare idag med digital kommunikation och sociala medier men den mer analoga världen tuggade på lite långsammare på 1970-talet. Notera att samtliga övriga annonser för brevvänner är inriktade på bögar (“HS”), lesbiska (“lesb”), BDSM-intresserade (“sträng herre”) eller transvestiter. Ja, och så ett par som söker “kvinna el par f okonv träffar”, alltså omskrivning för trekant och en lankesisk lärare. Jag kommer ta upp lite historik kring om äldre kontaktannonser i dagstidningar både av och för transvestiter och även annat queert folk.

Från småannonsdelen i Dagens Nyheter 1979-09-30 i sektionen “Brevväxling”.

 

Tekniska transor och engelska systerord

 

Det finns faktiskt ett mycket tidigt belägg för ordet “transa” som ett helt annat substantiv i ett kåseri av Marie-Louise Segerstedt från 1957 men då var det en förkortning för transformator till en modelljärnväg (Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning, 1957-10-12, sida 15). En motsvarighet finns för det engelska ordet “tranny” som redan på 1960-talet användes i betydelsen “transistorradio” och senare även för “transformator”, “växellåda” (transmission), slang för övergång från ett skateboardtrick till ett annat och bilmodellen Ford Transit. Jag misstänker säkert även andra substantiv som börjar på “trans”. I amerikansk engelska så har ordet “tranny” enligt en källgenomgång på sajten TransAdvocate (Cristan Williams "Tranny: An Evidence-Based Review", 2014-04-28) ursprungligen varit en internterm för “dragqueen” eller “transvestit” och varit väldigt vanligt inom bögvärlden. Det har varit tydligt kopplat till dragshow och underhållning och senare även till sexualitet och porr. Det plockades upp i dagspress och andra media under 1980-talet och fick ett uppsving som ett rätt neutralt eller till och med positivt ord under 00-talet, bland annat av dragikonen RuPaul. Men efter det som engelska Wikipedia beskrivit som “viss förvirring huruvida det var ett skällsord, en acceptabel term eller ett årertaget ord för enhighet och stolthet“ (min översättning från inledningen till artikeln "tranny" på engelska Wikipedia så blev det utdömt som ett rent skällsord någon gång kring 2010. Märk väl de här olika utvecklingsstegen för det engelska ordet: internord inom en marginaliserad grupp, sedan både rätt queert och sexualiserat, upplockat i allmän media och till slut kontroversiellt. Tittar man på svenska källor så följde “transa” väldigt liknande utvecklingssteg med ungefär samma startår och bara några års fördröjning.

 

Ett ord har alltså gått från obskyr vardaglig form av “transvestit” och senare även “dragqueen” (eller det mer interna “druga”) till att åtminstone av en betydande minoritet svensktalande betraktas som ett rent skällsord. Det är rackarns fort i språksammanhang, även för modern tid. Det finns däremot tydliga tecken på att en stor del av svensktalande är ganska ovetande om dess problematik, troligen fler än de som bara är slirigt “transskeptiska” eller rentav hatiska mot transexualitet och alla former av könsöverskridande beteende. Det är väldigt annorlunda mot till exempel “neger” som fasades ut ur språket mer gradvis och där det fanns en offentlig diskussion under längre tid (se lite exempel på det från mitt tidigare inlägg rörande chokladbollens historia). I senaste uppdateringen av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 2026 har inte “transa” försetts med någon varning utan är bara “vard[agligt]”, till skillnad från till exempel “zigenare” (“starkt nedsätt[ande]”) och till och med “indian” (“kan uppfattas som nedsätt[ande]”). Ordboksredaktionen rättar inte definitioner vid minsta tecken på kontrovers men att man inte noterat behovet av att sätta någon brasklapp på uppslaget för “transa” är ett väldigt tydligt tecken på att uppfattningen om att ordet är fult inte är särskilt spridd och begränsad till vissa kretsar. Jag gissar på att det kommer ändras i nästa upplaga för just “indian” var något som började snackas om som fult kring 2011, alltså kanske fem år tidigare än “transa”.

 

HBT och glam på 00-talet

 

Jag minns själv ordet “transa” som väldigt positivt laddat under 00-talet. Jag volontärade på Stockholm Pride några år i början av 00-talet och minns tydligt hur “bögar, flator och transor” var en standardramsa för att gestalta det som då hette HBT-rörelsen (homosexuella, bisexuella, transsexuella). Det var inte bara något som var internt för Pride utan användes också i media under Prideveckan. Bögarna, flatorna och transorna var liksom symbolen för det queera och samlades på scener, i parader, workshops, manifestationer (och för att det inte ska bli för komplicerat att skriva om så får vi också lite låtsas om att bisexuella inom HBT-rörelsen var osynliggjorda). De personer som i Pridesammanhang kallades och kallade sig själva “transor” var främst (manliga) dragartister och en och annan transvestit och de framställdes inte alltid tydligt åtskilda. Det vad väldigt sällan eller i princip aldrig transsexuella, och jag minns själv hur tydligt det här var.

 

Och så hade vi verbet: att “transa” var att genderbenda i smink och kvinnokläder, gärna i Prideparken i Tanto eller på nån klubb som TipTop på Sveavägen. Och på paradlördagen såklart. Det var att rollspela, normbryta, utmana och ha kul samtidigt. GALA! Det tydligt problematiska i efterhand var ju att transsexuella kom i skymundan och överglänstes av glammiga och skojiga drugor och transvestiter. Det här med att bögars intressen, kamp och rättigheter har fått det mesta av uppmärksamheten i den queera kampen är ett återkommande tema inom modern queerhistoria. Det var ända in på sent 1990-tal då när den queera rörelsen ofta bokstavligen handlade enbart om “homofrågor” med lesbiska som fick spela andrafiol i många sammanhang.

Min mer “officiella” språkkänsla fram till 2015 var att  “transa” främst betydde och var synonymt med “transvestit” (som i SAOL). Och det kunde också betyda “druga”, alltså en äldre queerintern term för en dragshowartist, en dragqueen. Jag har inget minne av att jag uppfattade att det motsvarade det som idag benämns vare sig “transkvinna”, “transman” eller “transperson”; det var ju något helt annat och var något jag inte minns som det minsta skojigt eller glammigt. Transkvinnor och -män var mer liksom, tja, kvinnor och män men födda i fel kropp och allt det där som krävde massa rätt komplicerade åtgärder. Framförallt var “transperson” helt enkelt inte ett etablerat ord eller begrepp på 00-talet. Till och med själva termen “queer” var rätt nytt och var främst något som akademiker och medelklassaktivister slängde sig med. Min begränsade kunskap om transfrågor för 20 år sedan var begränsad till den transsexuella upplevelsen som framställdes som tung, dyster och hårt åtgången av samhällets väldigt snäva syn på kön. I min bristande kunskap var transsexualitet i princip bara diffust depp och lidande, nästan på samma tragiska nivå som AIDS-epidemin.

 

När jag gjorde research kring ordet “transa” så hade jag inga större problem att hitta texter om vikten av just den här uppdelningen, till exempel i en artikel i Aftonbladet från 2006-08-03 med rubriken “Vi är födda i fel kropp”. Här är ett citat från 55-åriga Jeanette Christine Hemmingsson som är en av flera transkvinnor som intervjuas:

Jag är helt enkelt en kvinna i fel kropp. Ingen transa som triggas sexuellt av att bära kvinnokläder. Jag är transsexuell men det är först nu jag gör något åt det. Jag går ett treårigt program för att göra om mig.

Innan någon hoppar på beskrivningen av transvestiter så är det viktigt att veta att det funnits en hel del föreställningar kring transvestism som en sexuell läggning, fetisch eller kink. Att klä sig på ett visst sätt är ju något som kan ingå i sexuell utlevnad, något som idag är mindre stigmatiserat, om inte helt rumrsent. Men när Jeanette (född cirka 1951) växte upp hade det svenska samhället överlag väldigt svårt att förstå skillnaden mellan olika former av könsöverskridande; allt placerades ofta i samma korg av asociala avarter, oavsett om du hade vad som idag diagnosticeras som könsdysfori, om du växlade i hur du uttryckte könsroller eller om du helt enkelt tyckte att sex var hetare om du klädde dig "utanför ditt kön". Om du dessutom var annat än heterosexuell fick du brottas med ytterligare fördomar kring snusk, särskilt om du var man som tyckte om att ha sex med män. Det fanns ett reellt och väldigt konkret behov för transfolk att inte föra alla kamper på en och samma gång och därför delades saker upp en hel del. En väldigt bra illustration av det här finns i en text av transaktivisten Phyllis Frye där hon väldigt tidigt använde begreppet “transperson” på engelska 1979:

Utdrag från utkast från 1979 till förslag att införa begreppet ”transperson” som grupp skyddad från diskriminering i arbetslivet på TransAdvocate sajt (originalet hos Houston Transgender Archive).

Min översättning: "Transperson är bara en sammanfattande kortform för transsexuella, transgenderister [en äldre kategori och term som idag inte längre används och som betecknade bland annat sexualitet] och transvestiter. De tre kategorierna överlappar och utesluter inte nödvändigtvis varandras uttryck. Men de har väldigt lite gemensamt utom till det yttre och i att vara missförstådda. För att undvika förvirring för en utomstående som är engagerad men osäker så kommer begreppet transperson att ge en grund för inledande kommunikation för att inleda förståelse om den specifika identiteten.

Transvestiter drogs inte heller alls för att kalla sig “transor” i tidningsintervjuer under 00-talet. I artikeln “Sara kräver fler kön!” i Svenska Dagbladet 2003-02-20 så beskriver sig den intervjuade Sara som omväxlande “transvestit” eller “transa” och sina gelikar som “vi transvestiter” eller “oss “transor”. Liknande användning fortsatte långt efter detta. Socialreportageprogrammet Tendens i P1 sände i maj 2009 “Jag är en helt normal transa” om en äldre transvestit som berättar hur han kom ut för sin familj. Titeln på programmet är självbeskrivande citat använt av en seriös, modern och synnerligen pk-känslig medieorganisation. P1 Dokumentär sände dokumentären "Transan och jag" i mars 2014 och igen i oktober 2024. Med de två radiodokumentärerna så är det viktigt att komma ihåg att P1 är en ganska trendkänslig institution som är försiktiga med ordval, särskilt om det handlar om identitetsord.

Kursändring

Bara ett drygt år senare, i juli 2015 blev Medierna i P1 grundligt utskällda på Twitter som transfobiska för att de använt “transa” i ett reportage om Elisabeth Ohlsson Wallins utställning “Ecce homo”. Betydelsen i Tendens var helt klart “transvestit”, specifikt en medelålders man som hållt det för sig själv i 40 år. I Medierna var betydelsen rätt uppenbart “dragqueen”. Diskussionen kan jag inte hitta längre. Men jag minns tydligt själv hur Tredje statsmakten i frustration protesterade “Vi är inte transfoba!” Svaret från transaktivistiska krikter var att “t-ordet” inte länge fick användas eller uttalas om man inte själv var transperson, alltså som en parallell till hur engelska “nigger” blev off-limits att skriva eller uttala för den som inte själv är svart, och senare även det svenska “neger”. På vilket sätt “transa” varit ett utpräglat skällsord tidigare minns jag att ingen förklarade och det som förvånade mig var att jag inte sett röken av någon föregående debatt eller åtminstone allmänt spridd kontrovers.

När jag provade att söka på “transor” på Twitter/X när jag gjorde research för det här runt 2024-2025 så verkade det övervägande användas i inlägg som var oförsonligt kritiska eller raljerande mot transfrågor. Oftast var inläggen plumpa, hånfulla och edgigt memiga från användare med barnsligt provokativa namn som “BananaDolf Hilter”. Ibland helt öppet hatiska. I någon mån verkar det förekomma fortfarande i neutral eller nästan positiv bemärkelse, men betydligt mindre än fram till 2014.

Jag tänkte nöja mig så långt för den här introduktionen. I nästa del i serien tänker jag titta närmare på ordet som “transa” ursprungligen var en kortform av: "transvestit". Inshallah kommer det ske åtminstone detta år.

Ett mycket svenskt x-ord: indian

 

Ord för att beteckna sin identitet är rätt viktiga idag. Jag menar alltså inte att de varit oviktiga förr men jag tror själv att de senaste 20-30 åren så verkar insatsen ha höjts rejält för vissa enskilda ord. Vad man kallar sig själv och andra har troligen haft en stor betydelse lika länge som det mänskliga språket funnits. Men jag tror att idag, år 2026 i Sverige och många andra länder, så har vi laddat enskilda ord med lite extra mycket kraft och innebörd.

Mitt intresse är både i språket som sådant och själva identitetspolitiken, alltså till vilka kategorier och gruppering av människor som vi tycker att vi själv och andra tillhör. När det kombineras i identitetsord som betecknar etnictet, kön, ras, yrke, utbildning, religion, etc. så blir det lite extra fascinerande för min del. Jag är extra intresserad av "x-ord", alltså ord som allmänt eller åtminstone i vissa kretsar anses så olämpliga att det de inte bör vare sig uttalas eller skrivas ut. Om man nu måste nämna dem så bör de i så fall skrivas om eller censureras. Så istället för "mjölk" blir det "m***k" eller "m-ordet". Inspirationen för det kommer troligen rakt av från engelskans "N word" som de flesta säkert känner till. Jag har skrivit lite om det här i ett tidigare blogginlägg om de svenska n-orden.

I det här inlägget kör jag inte på något stringent metodik eller lista över specifika källor utan det är lite blandat, både mer digitala och ibland rent analoga källor. Plus mer egna åsikter än tidigare.
 
Inga ord kommer att ändras eller censureras utan anges som de faktiskt skrivits i det sammanhang jag tagit dem från, så det blir till exempel "indian" om det är det ord som avses och bara "i****n" eller "i-ordet" om någon faktiskt har skrivit eller sagt ett så. Enda undantaget jag gör angående ändringar i citat är om jag skriver ut förkortningar som kanske inte är bekanta för alla, men då markeras det med klamrar som här: "[exempel]".

Jag tänker inte gå in i detalj kring historiken för ordet "indian" i svenskan i det här inlägget. Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) så är tidigaste belägget från 1680 och det har, likt många andra termer för folk som varit väldigt olika svenskar, används grovt generaliserande. Människor har på det stora hela varit otroligt mycket mer fördomsfulla, generaliserande och dömande gentemot varandra historiskt sett. Exakt hur mycket har varierat över tid och beroende på kontext, men av massa olika skäl har till exempel vi svenskar inte varit toleranta mot avvikelser. Väldigt ofta har det riktats mot folkslag som dels sett väldigt annorlunda ut (annan hudfärg, hår, etc), dels haft andra levnadssätt, religioner, samhällsstrukturer, etc. Bland de här folken som var väldigt annorlunda från svenskar ingick ju "indianer".

Ska också tillägga att jag inte går in i frågan om användningen av symboler, karikatyrer och stereotypa skildringar av indianer i en svensk kontext, alltså westernromaner, namn på hockeylag, serietidningar, talesätt, godis, etc. Det är en diskussion om rätt specifika skildringar med bildspråk, detaljerade sammanhang och whatnot. Det som var det väsentliga klagomålet när Henrik Schyffert tramsade runt i fjäderskrud på Melodifestivalen 2005 eller när Frölunda Indians logga blev anmäld till DO var inte att använt ordet "indian" istället för något annat. Vill man så kan man utan problem hitta såväl negativa som positiva eller neutrala betydelser av ordet "indian" genom den svenska språkhistorien.

Ett något oväntat tabuord

Att rakt av vägra använda eller ens skriva ut "indian" och stämpla enbart omnämnandet av ordet som fördomsfullt verkar ha blivit vanligare och mer spritt de senaste 10-15 åren. Offentliga exempel från cirka 2010-talet och framåt finns i "Hur står det till med i-ordet" Arbetaren augusti 2015 och i blogginlägget "Om i-ordet och den senaste upplagan av 'Svensk ordbok'" av rasforskaren Tobias Hübinette". Skulle jag tråla kommentarsfält, stängda Facebook-grupper och mindre offentliga forum så skulle jag definitivt stöta på tillsägelser mot att skriva eller säga "indian", men det är bara en gissning eftersom jag inte enkelt kan söka runt i såna sammanhang. Cirka 2011 satt jag själv med på ett offentligt samtal på Mångkulturellt centrum i Fittja där folk ur både publik och diskussionspanel öppet kritiserade ordet "indian". Diskussionen handlade förvissa inte om ordet "indian" men temat var anti-rasism (och Tobias Hübinette var värd). I diskussionen på Facebook kring ett inslag i Sveriges Radio som handlade om glassen Sitting Bull i juli 2020 så blev inlägg som nämnde ordet "indian" först bortrensade som rasistiska. Senare ångrade SR sig och nöjde sig med att förklara ordet kunde vara uppfattas som stötande av vissa. Det visade sig också att SR själva hade använt "indian" helt neutralt fram tills nyligen.

Min egen subjektiva 80-talistspråkkänsla säger mig att en indian är någon som hör hemma i Nordamerika men inte för långt norrut (det är ju eskimåer). De rha långt svart hår (helst i flätor) och kanske även fjäderprydnader på huvudet. Gärna koppling till bisonoxar. Se bild nedan för typiskt exempel. Det här är j ju inte vad som konkret faktiskt är en indian, för det handlar ju om dussintals med olika folkgrupper med diverse undergrupper och stammar som ofta talar helt obesläktade språk. Men den här stereotypa bilder är nog det som främst förknippas med ordet "indian" på svenska.

 

 Tre kvinnor i Wasco County, Oregon, USA (1902). Ingen beteckning på vilket folk de tillhör, tyvärr. Okänd fotograf. Taget från Wikimedia Commons: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Warm_Springs.jpg

I Nationalencyklopedins artikel under "indian" så är definition "äldre benämning på de folkslag som tillsammans med inuiter, yupik och aleuter utgör den amerikanska dubbelkontinentens urbefolkning". När jag först började intressera mig för det här ämnet 2015 så var faktiskt formuleringen lite annorlunda: det var så vitt jag minns utan "äldre benämning på", nämnde inte "yupik" och det var "ursprungsbefolkning" istället för "urbefolkning". På svenska Wikipedia så finns ingen egen artikel för "indian" utan ordet är en omdirigering till "amerikanska urfolk" och där definieras ordet också som i NE. Det var däremot rätt nyligen (juni 2021) som som artikeln döptes om.

I SAOL var ordet med utan några varningar fram till senaste upplagan som kom ut nu i januari 2026. Numera så är texten i SAOL "⟨ngt åld[erdomligt], kan uppfattas som nedsätt[ande]⟩ person tillhörande urfolk i Amerika". Jag gissar på att hos en majoritet av svensktalande idag så är ordet fortfarande ganska neutralt, även om de flesta troligen är medvetna om att det finns någon form av dispyt kring det. Det är kanske inte en förkrossande stor majoritet och den är definitivt i genomsnitt äldre än de som tycker att det är opassande.

Omskrivningen "i-ordet" och kritik kring att använda "indian" är överlag ett lite udda fenomen i Sverige när man ser till att de berörda folken inte är del av den svenska språkgemenskapen. Det tycks inte finnas några grupper av indianfolk boende i Sverige eller som talar svenska. Så det finns alltså ingen som med större trovärdighet kan hävda att de tillhör de folkslag som berörs av begreppet "indian". Det är en väldigt annorlunda situation jämfört med att till exempel Sametinget har en tydligt och sedan länge kritisk hållning "lapp". Det är fullt möjligt att även antalet enskilda individer som direkt, personligen berörs av ordet "indian" kan vara noll, särskilt om man begränsar sig till modersmålstalare, eller personer som växt upp med svenska som åtminstone andraspråk. Går vi tillbaka till 2005 så fanns det tydligen något som hette Svensk-Indianska förbundet (som kritiserade Henrik Schyfferts indianpantomim på Mellon) men ingen kritik mot själva ordet "indian". Föreningen finns rent juridiskt men det är oklart hur representativ den här. Någon annan organisation eller grupp verksam i Sverige verkar inte ha yttrat sig.

Det går säker att identifiera ett mindre antal personer i Sverige som "indianer" om man går strikt på biologiskt ursprung, alltså om man är adopterad eller fötts och vuxit upp i Sverige som barn till någon som kan räknas som "indian" vilket skulle reducera det till en fråga om ren raslära. Till skillnad från termer som "svartskalle" eller "mulatt" så är ju "indian" något som i högsta grad handlar om etnicitet, kultur och språk, oavsett hur generaliserande termen är. Det gör att diskussioner kring ordet "indian" i Sverige framstår som högst symboliska utan koppling till personliga upplevelser och konkret erfarenhet.

Indianers syn på "indian" 

Om man går till det engelska ordet "Indian", det som de flesta som identifieras som "indianer" är bäst bekanta med, så är läget rätt komplext. I USA, där en den största andelen av de som normalt identifieras som "indianer" faktiskt bor, så används den engelska motsvarigheten fortfarande i en rad formella sammanhang. "Indian" ingår i de officiella namnen på de myndigheter som reglerar de formellt erkända folkslagens rättigheter och förhållande till framförallt USA:s regering på olika nivåer. Det amerikanska inrikesdepartementet (United States Department of the Interior) har en särskild Assistant Secretary for Indian Affairs (ungefär "biträdande minister för indianfrågor") som under sig har tiotusentals anställda uppdelat på flera särskilda avdelningar. Utöver det så har det federala hälsodepartementet i USA något som heter Indian Health Service (ungefär "indianska sjukvårdstjänsten") med tusentals anställda, en budget på åtskilliga miljarder dollar och förser årligen flera miljoner med sjukvård.

I Kanada så använder myndigheterna istället termen "First Nations" (ungefär "de första folken"), men i den termen ingår inte inuiter (även kallade "eskimåer") och métis, barnen av äktenskap mellan (främst) vita européer och den ursprungliga nordamerikanska lokalbefolkningen. Det senare ordet är för övrigt i grunden samma term som det äldre svenska ordet "mestis" och kommer ytterst av latinets mixtus, "blandad".

Den lista som officiellt reglerar vilka stammar och grupper som definieras som ursprungsbefolkning i Kanada heter fortfarande "the Indian Register", alltså "indianregistret". Myndigheten som reglerar de här frågorna heter Indigenous and Northern Affairs Canada (Affaires autochtones et du Nord Canada på franska), men hänvisar fortfarande själva till beteckningen "Indian status", "indianstatus", som term för den som är officiellt erkänd som medlem av ursprungsbefolkningen. Myndigheten beskriver själv användningen av "Indian" som historisk och att den i hög grad ersattes "First Nations" under 1970-talet eftersom att den "ansågs stötande av vissa". "Indian" kommer dock fortsätta att användas i Kanada bland annat för att det är en etablerad juridisk term.

En yngre generation i USA, både själva tillhörande urfolken respektive andra grupper, verkar oftare föredra "Native American", "indigenous person" och liknande termer numera. Det verkar pendla mellan om det anses rakt av stötande eller bara föråldrat, men helt klart är att termen "(American) Indian" är på väg att fasas ut. Engelska Wiktionary noterar väldigt neutralt att den avråds från i vissa sammanhang medan Oxford English Dictionary beskriver läget som att det är komplicerat och att det är bäst att låta berörda individer själva få avgöra, alltså ungefär som att säga "kalla inte någon 'indian' om de inte själva önskar det". Men något x-ord är det inte och det verkar inte finnas några krav på att ordet helst inte ens bör nämnas. Snarare verkar det ha liknande status som termen "Negro" som idag i praktiken ersatts av "black" som beskrivits av företrädare av medborgarrättsorganisationen NAACP som "ålderdomligt och förlegat men inte stötande".

I inslaget från Sverige Radio från juli 2020 som länkats ovan så intervjuas Andrew Jolivette, en sociolog i USA som själv är del av stammen atapaka ishak och forskar i ämnet. Hans omdöme är väldigt tydligt: "American Indian" är inte problematiskt i sig och är ett acceptabelt alternativ om man så vill och så länge man håller isär det från asiatiska indier (som uttalas likadant som "indian" på engelska). Ordet är alltså inte fullt så laddat i Nordamerika utan är främst något som håller på att bli gammalmodigt.

Exonymen och kolonialism som nemesis

En väldigt viktig aspekt kring synen på "indian" är att det är en exonym, alltså en term om ett språk, folk, land, etc. som inte är detsamma som språket, folket eller landet brukar sig av. Det är väldigt vanligt globalt sett av en rad olika skäl, främst för att folk pratar olika språk som ofta inte är fullt kompatibla med varandra och som leder till justeringar av låneord och ibland rätt rejäla missförstånd. Ett standardargument som jag sett för att "indian" är djupt problematiskt och i sig rasistiskt är att ordet myntats av kolonisatörer och uppstod vid regelrätta erövringar. Ett vanligt argument är också att det var specifikt européer som var ljushyade som legat bakom ordet, d.v.s. vita, och att de benämns är folk som inte varit icke-européer och som inte var lika ljushyade, d.v.s. icke-vita.

Att något är en exonym är inte argument vare sig för eller emot ett ord eftersom samtliga kulturer och folk genom världshistorien har använt exonymer om varandra, och gör det fortfarande. Vi svenskar gör det med till exempel Kina (中国, Zhōngguó) och Georgien (საქართველო, Sakartvelo). Vilka äldre exonymer som får leva kvar varierar och är överlag rätt oförutsägbart. I åtminstone ett fall har en svensk exonym bytts ut mot vad som i praktiken är exakt samma term, fast på ett annat språk, det vill säga när "Vitryssland" rätt nyligen officiellt blev "Belarus". Ett folk som är extremt stolta över sitt kulturarv är grekerna och trots det så bryr de sig inte nämnvärt om att termen "grek" kommer av att romare för flera tusen år sedan gav dem det namnet utifrån en av de första grekiska stammarna de hade kontakt med på Sicilien, graioi eller graikoi. Skulle det bli ett krav på att dumpa den gamla exonymen så skulle vi troligen säga "hellener" och att de flesta bor i landet "Hellas". I vissa fall är exonymer i praktiken de termer som först tillämpats om något, till exempel bägge halvorna om den amerikanska kontinenten: de döptes efter den florentinska kartografen Amerigo Vespucci. Det finns mig veterligen inga belägg för att några amerikanska folk innan modern tid hade en uppfattning om att Nord- och Sydamerika var en enskild kontinent som var separat från andra kontinenter. Begreppet "ur(sprungs)amerikan" är ju då i sig såklart en väldigt uppenbar exonym i sig men inget som i sig framställs som problematiskt. Det är för övrigt rätt vanligt att  namnet på en mindre del av en landmassa utvidgats till en större del av den: "Afrika" var en rätt begränsad del av dagens Nordafrika och "Asien" var från början egentligen bara nordvästra Anatolien.

Det har utifrån min erfarenhet gått troll i diskussionen kring både exonymer och kolonialism när det kommer till språkutveckling. Ett väldigt vanligt narrativ i antirasistiska texter är att alla termer som betecknar folkslag, geografi eller språk som inte är direkt tagna från språket som talas är kolonialt och rasistiskt förtryck. I det här fallet vill jag dra ett citat från lingvisten Mikael Parkvalls understreckare i SvD från 17 april 2015 där han förklarar varför det är komplicerat att diskutera ord genom att jämföra med ord i helt andra språk (d.v.s. svenska och engelska):

Bland indianer och eskimåer är det nämligen ytterst få som behärskar svenska, och det är inte helt uppenbart att man har intuitioner om ords valörer på ett språk som man inte kan. Argumentet bygger givetvis ytterst på att en hel del upplever de motsvarande engelska orden som nedsättande, men är Eskimo och eskimå verkligen samma ord? I någon bemärkelse blir det en närmast filosofisk fråga, men jag skulle säga att de rent definitionsmässigt inte kan vara det genom att det första är ett engelskt ord, och det andra ett svenskt.

Ords kränkningspotential är onekligen knepig materia. Antalet människor som känner sig kränkta av hur de till- eller omtalas är förstås större än vad som når offentligheten. Likväl tillkommer inte kränkthetsprivilegiet alla och envar. Inte så att det skulle vara ett privilegium att bli kränkt, men däremot att få den känslan bekräftad av omvärlden, vilket inte är allom förunt.

I Parkvalls text så ingår diskussion om termen "eskimå", en term som historiker är helt eniga att det kommer från ett algonkinskt grannspråk och med största säkerhet betyder något i stil med "de som går med snöskor", "de som äter rått (kött)" eller något liknande kopplat till beteende. I praktiken en variant av grundtermen "annorlundianer", alltså att man ibland namnger andra folkslag genom att benämna något de gör som ens egen folkgrupp inte pysslar med. Franska handelsmän i Nordamerika plockade upp begreppet "eskimå" från ett algonkinskt grannfolk och sen spred sig termen till andra europeiska språk. Ingen del av den språkutvecklingen i sig innebär något positivt eller negativt om hur européer såg på eller behandlade de som kallades "eskimåer". Det var ett fullt normalt sätt att ge namn åt en annan folkgrupp som var geografiskt väldigt avlägsen och där det kulturella utbytet var väldigt begränsat.

Trots att historiken kring hur ordet "eskimå" uppstått är ganska väldokumenterad och i stort sett okontroversiell bland forskare så finns det en envis myt bland antirasister att ordet alltid varit nedvärderande och att det var motsvarigheten till att kalla folk för "barbarer" eller "hedningar" eftersom det inte är samma ord som eskimåer själva kallar sig. Så enkelt är det däremot inte i verkligheten inte för i så fall skulle kineser, ungrare, finnar och en lång rad andra folk ha lämnat in arga krav på språkändring till svenska ambassader vid det här laget. Alla de termerna är nämligen något annat än vad de heter på det egna språket. Kineser kommer av Qing-dynastin, ungrare efter en turkisk eller eventuellt rysk term för en av deras stammar, och finnar fick namn av ett germanskt ord som eventuellt betydde ungefär "jägare-samlare".

En mer personlig åsikt

När det kommer till just "indian" kontra "ur(sprungs)amerikan", "amerikansk ur(sprungs)befolkning" eller vad man nu föredrar så tänker jag ta mig friheten att köra på ett mer personligt omdöme: ordvalet känns för mig ungefär lika relevant som att välja "en" eller "man" i meningar som "en/man har ofta mjölk i teet i Storbritannien". Jag tycker det bör vara upp till var och en att välja. Det känns mer som en smaksak, inte skillnaden mellan förlegad fördom och upplyst tolerans. När valet dessutom debatteras av personer som inte själva faktiskt tillhör de berörda folkgrupperna så kan det bli snudd på fånigt eftersom ingen i inblandad kan hävda tolkningsföreträde. "Tolkningsföreträde" är alltså principen att den som blir kallad något har ett moraliskt veto mot det ord som valts och rimligen får insistera på en annan term. Läget i Sverige alltså att det är ett mycket stort antal icke-indianer som debatterar om huruvida termen "indian" ska få användas andra personer om de själva och inte sällan har väldigt starka moraliserande åsikter om det. Gissningsvis så har de debatterar själva aldrig träffat eller kanske ens sett en faktiskt "indian" och skulle inte ens kunna slänga sig med klyschan om att "några av deras bästa vänner är indianer".

Frågan om vita kontra icke-vita är ju viktig i diskussioner kring termer för etnictet och handlar i grund och botten om att hantera en lång och plågad historik av att se folk av visst biologiskt ursprung som mindervärdig; ju mindre (nord)europeiska desto mindre värda. Det är viktigt att vara vaksam på historiska orättvisor det är ju också samtidigt en fråga som måste få vara upp till den benämnda gruppen att i slutändan avgöra, inte att automatiskt skapa binära motpoler. Skulle det finnas exempel på folkslag som bara rakt av fått smädelser som benämningar, alltså något som motsvarar "ondskefiendeiter", "dummihuvudetianer" eller liknande så är det ofta ganska lätt att argumentera för en ändring. Exempel på exonymer och rena rasord som faktiskt är åt det hållet "kaffer" (av arabiskt ord för "otrogna") och "zigenare" (troligen av bysantisk grekisk term som betydde "orörbar" och syftade till främlingsskap). Men de flesta exonymer är mycket mer oskyldiga missförstånd som resultat av språkförbistring. Oavsett vilket ord det handlar så bör frågan främst vara något som ska utgå från gruppen själv, inte utomstående.

Jag tycker personligen illa om försök att tabufiera "indian" i förmån för andra termer med exakt samma betydelse. Jag förstår, respekterar och stödjer ambitionen att inte kränka och låta grupper och individer få bestämma själva vad de vill kalla sig. Det förutsätter dock att var och en anstränger sig att kolla upp ords betydelse och användning generellt. Huruvida man själv betraktas som vit eller icke-vit eller ens tillhör ett annat urfolk (alltså samer i Sverige) upplever jag som överlag irrelevant. I min värld så ska man antingen anstränga sig att ta reda på vilken enskild stam någon tillhör (kiowa, sioux, navajo, apache, nuu-chah-nulth, makah, etc) eller så lägger man sig inte i andras språkbruk. Generaliserar man i praktiken lika mycket som andra fast med andra ord så kan man också göra sig skyldig till en viss grad av hyckleri. Det finns också goda skäl för att ha förståelse att ord kan ersättas gradvis över tid och att de som inte vill byta språkbruk kan ha andra skäl än rasism och intolerans för att vara lite mer konservativa i sitt språkbruk.

Jag är för folks rätt att själva välja språkbruk och även att man ska få motsätta sig termer om en själv som man av någon anledning inte tycker om. Jag försöker personligen vara så neutral jag kan till förändring av språk och ha acceptans för att ord ibland helt enkelt byts ut av olika skäl. I exemplet "negerboll" kontra "chokladboll" så är det också inte rent språkligt eller intuitivt jobbigt eller svårt att gå från det ena till det andra (se mina tidigare två inlägg kring detta). Ord har den mening vi själva fyller dem med på lång sikt. Problemet är heller inte att jag tycker det är dumt i sig om man säger "indian" eller "amerikansk urfolksperson" utan att man gör det hela till en moralisk konflikt.

Men när svensktalande individer väljer att utmåla vissa ord som i sig dåliga utan att ha smidigare och mer logiska alternativ, där man förvanskar hur ordet använts historiskt, där man utmålar uppkomsten av exonymer som i sig "koloniala" och där man själv helt saknar tolkningsföreträde, då handlar det i min mening inte om upplysning eller att förespråka tolerans. Snarare blir det mer en fråga att, oavsett intention, att fastna i okritisk okunnighet och framställa andra människor som mer fördomsfulla än de faktiskt är. Det här är ju ofta inte en fullt medveten process men den bakomliggande motivationen blir ju i slutändan att framställa sig som mer moraliskt högtstående på andras bekostnad. Det är faktiskt extra förvånande för mig i fallet "indian", för frågan drivs ju inte av stammar i USA och det är högst oklart hur och varför någon i Sverige skulle ta illa vid sig av ordet i sig. Kampanjen för att stämpla "indian" som ett rasistisk ord i en svenskspråkig kontext framstår för mig som en rätt meningslös och petig symbolfråga som inte gör någon klokare men ändå bidrar till polarisering och splittring.

Chokladbollens historia del 5: debatten

Lite senkommet och inte i rätt ordning är det här fel fem i en serie av fem blogginlägg som handlar om historiken för den moderna chokladbollen, dess nära släkting havrebollen och kusinen kokosbollen (den med äggviteskum i). I de fyra föregående inläggen i serien har jag gjort en övergripande beskrivnng användningen av orden "negerboll" och "chokladboll". Tanken är att jag ska skaka fram texter för både "kokosboll" och "havreboll", förhoppningsvis snabbare än det här inlägget kom till.

Det bygger på sökningar som jag gjorde 2014 i följande dagstidningar: 

• Aftonbladet (AB)
• Dagens Industri (DI)
• Dagens Nyheter (DN, tyvärr inget material 1993-2013 när jag gjorde researchen)
• Expressen (Exp)
• Svenska Dagbladet (SvD)

Det har varit möjligt tack vare Kungliga Bibliotekets (KB) digitalisering av sina tidningssamlingar. En ovärderlig resurs för den som vill undersöka svenska språkets historik under drygt ett sekel.

De tidigare delarna har handlat om användningen av de olika orden i neutral bemärkelse, som beskrivning av godis och bakverk. I den här delen kommer jag ägna mig åt en översikt av debatten kring användningen av "negerboll" och försöka dra lite egna slutsatser om förändringar i ordens betydelse.

Kontrovers om ordets lämplighet har bevisligen jäst sedan tidigt 1970-tal även om det tog ett tag för att det blev allmänt accepterad att "negerboll" bottnade i exotiserande och problematiska föreställningar om hudfärg. Det märks och att hänvisningar till bakverket i sig hade under 1980-talet börjat garderas (alternativt kryddas) med uppenbara antydningar om att ordet inte var helt okontroversiellt. Ordet fortsatte att användas i de fyra stora Stockholmstidningarna efter DO-anmälan 2003, men bara tillsammans med hänvisningar till just debatt och kontrovers, även bland de som försvarade ordets fortsatta användning.

Den riktigt stora debatten om vad chokladbollar ska kallas brakade loss efter en DO-anmälan mot DO-anmälan av Sjöbo Bröd & Konditori i juli 2003. Efter det tycks också den tidigare neutrala användningen av "negerboll" helt ha försvunnit från de fyra stora svenska tidningarna. Ordet fortsatte användas efter det, men alltid med en tydlig hänvisning till ordets laddning, eller som en direkt referens till språkdebatten i sig. Men diskussionen var vid det laget inte något nytt. Ska man vara strikt så började den över 30 år tidigare.

Det första belägget för att begreppet "negerboll" var olämpligt kom i form av en insändare i Aftonbladet 4 december 1971 signerad av Sonja Bergström:

"Negerbollar" idiotiskt namn

Nej till "Negerbollar"! Vem är det som hittat på ett sånt idiotiskt namn som "Negerbollar"?

Jag jobbar på ett daghem och skulle en dag baka "Negerbollar". Då kom en flicka, med färgade föräldrar, och grät och frågade: – Varför heter det "Negerbollar"?

Varför? Jo, för att någon idiotisk människa har i oförståeligt oförstånd döpt dem till det. Hädanefter bakar vi bara CHOKLADBOLLAR på "dagis"!

Rätt bra sammanfattning av problematiken. Och det här var alltså snart 44 år sen. Kanske var Sonja Bergström en fritänkande pionjär och helt ensam om den här uppfattningen, men jag väljer att tvivla på det. Rapporteringen kring salmonellaepidemin i december visar rätt tydligt att "chokladboll" var ett vanligt alternativ. Kanske inte bara av den simpla anledningen att bakverket inte är gjord på, eller smaksatt med, svarta människor. Ingen stordebatt verkar ha utbrutit med anledning av Bergströms insändare.

Någon gång runt sent 70-tal började började det däremot gnisslas. I DN 8 september 1978 noterades i kolumnen "Just nu" att en "pappa till svarta barn" ringt in klagomålet "Det heter inte negerboll, det heter chokladboll!" Enligt kolumnen så var han "trött på all smygande rasism som ingår i vårt vardagliga språk". Inga kommentarer ges, men visst känns klagomålet ganska aktuellt?

Dagens Nyheter publicerade 23 december 1980 en intervju med invandrande afro-amerikanskan Prudence Berger. Hon beskriver insiktsfullt om hur det "finns massor av svenskar som inte ser ut som svenskar" hur svensk press misslyckas med att beskriva "invandrare som vanliga svenskar med samma problem som svenskar" och kritiserar "fördomsfull språkbruk". Där ingår just "negerbollar" som det tydligaste exemplet. Allt det här känns högst aktuellt och något som idag anses självklart att åtminstone diskutera. Hur det togs emot i början av 80-talet vet jag inte, men med tanke på att den här typen av kritik än idag kan utmålas som offerkoftegnäll så anar jag att det var en och annan som fnös åt det.

Kritiken mot "negerboll" fortsätter att sippra in under tidigt 80-tal. I DN 1 november 1981 beskrivs de negativa betydelserna av själva begreppet "svart" och "mörk" (i motsats till "vit" och "ljus") i en översatt artikel av Sherman Adams (1937-1985). Adams var afroamerikan som deserterade från amerikansk militärtjänst under Vietnamkriget och bosatte sig i Sverige. I en minnestext från 2009 beskrivs han som en "stor, väldig, svart och sann revolutionär". Självklart hade han koll på svenskt språkbruk och frågade retoriskt: "Är vita av naturen rasister mot allt som är svart, från negerbollar till negerkyssar?" Kanske omfamnade han själv de orden (han var den som kallade Jerome Holland "house nigger" vid en demonstration i Sverige 1970) men neutralt är det definitivt inte. Inte i en text som illustrerades med foton på klotter i Stockholm där det står "ARABSVIN" och "SKINS KILL NIGGERS".

1983 introducerade Cloetta godisklassikern Plopp i ny tappning, med lakritsfyllning. I kampanjen ingick den här affischen:

Annons för lanseringen av Cloettas nya Plopp Lakrits i Expressen 2 mars 1983

Huga! Det här var nog bland de mer chockerande överraskningarna jag fick när jag gjorde grundarbetet för den här bloggserien. Bilden hör till en insändare från Annika Nordin som med kraftfullt och stilsäkert språk fördömde Cloettas tilltag. Så här inleds hennes protest:

Av någon anledning hör tydligen sötsaker och negrer ihop. Det har i svensk godistradition under många år till exempel funnits både negerkyssar och negerbollar.

Nu verkar det som om Cloetta är ute efter att lansera ett nytillskott i denna godistradition. En helmörk sötsak bestående av svart lakrits med chokladöverdrag. (Aftonbladet 12 mars 1983)

En åthutning som är svår att bräda! Nordin gjorde en bra sammanfattning av själva begreppet blackface (för övrigt första förekomsten av ordet i svensk dagspress) och delade ut svidande och saklig kritik. Hon uppmanade Cloetta att "göra det enda rätta" och ta bort den rasistiskt belastade reklamen. Jag har ingen aning om hur det gick med den saken, men troligen hände inte så mycket. Cloettas fadäs har i alla fall inte dykt upp i debatten om Fazers "lakritsneger" (de två företagen gick ihop 2000-2008). Cloetta bör nog skatta sig lyckligt att tilltaget från 1983 föll i glömska rätt snabbt, särskilt med tanke på hur det stormat i debatter om Nogger Black, Kinapuffar och andra mer eller mindre exotiska godsaker de senaste åren.

Debatten fortsatte på insändarplats i slutet av 80-talet, men den här gången var det barnens tur. I Expressens "Brev till Barnombudsmannen" utbytte "En icke rasistisk 10-åring" (Expressen 16 oktober 1988) och "Godisfantasten" (Expressen 11 november 1988) åsikter. I det första inlägget fördömdes ordet som "fel och rasistiskt" och alternativen "brunbollar, kokosbollar eller havregrynsbollar" föreslogs. "Godisfantasten" kontrade med att ingen använde ordet för att "vara dum mot svarta människor" och att det var lättare att säga.

"Brev till Barnombudsmannen" blev arena för ytterligare kritik under 1990-talet. Signaturen "Mörkhyad" förklarade att hen blev "illamående varje gång han hör de två orden", det vill säga "negerboll" och "neger" (Expressen 28 juni 1993). Sarah Wendelius, som hade civilkurage nog att gå ut med namn, gick till storms mot rasism generellt, särskilt fientlighet mot flyktingar, och la även till sitt ogillande av just "negerboll" (Expressen 25 augusti 1995). Det klockrena argumentet "det är choklad bakelserna är gjorda av, inte negrer" underströk Wendelius minst sagt sansade ståndpunkt.

Liksom tidigare (och än idag) saknades däremot inte de som ryckte ut till försvar för ordet. Signaturen "Mångfärgat lingon" (Expressen 28 juni 1996) stämde in i kritiken av den uppenbara rasismen mot icke-vita. Samtidigt tyckte hen ändå att det var överdrivet att bli kallad för rasist enbart för bruket av "negerboll" eftersom "vi vita [...] inte [skulle] ta illa upp ifall det fanns några bollar som kallas vita bollar".

Det är rätt fascinerande att läsa de argument för fortsatt använding "negerboll" som framfördes av barn för drygt två decennier sedan. I Facebook-grupper som "Negerbollens dag" skulle man troligen kunna klippa in många av de här barnens insändare oredigerade och få rungande bifall från vuxna människor utan att de någonsin skulle ana att det de gillade var skrivet av 10-åringar.

"Negerboll" dyker upp på fler ställen under 80- och 90-talet, men ofta i sammanhang där skribenten tydligt signalerar att hen är medveten om att frågan är kontroversiell. I Expressen 22 oktober 1986 skrivs i ett kåseri om hur kungen (troligen som kronprins) en gång i tiden köpte "negerbollar" i en kiosk i Sigtuna, men det följs upp med att det "numera kallas chokladbollar" med det halvironiska tillägget att det tyder på att "vi numera lever i ett bättre samhälle". Den 17:e augusti 1986 kåserades i DN om moderata politikern Ulf Adelsohns uttalande om att "de stackars negrerna" i Sydafrika skulle bli utan jobb. Det var alltså i samband med debatt om Sverige skulle upprätta ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen. I samma spalt kommenteras också hur "negerbollar blev chokladbollar, negerkyssar chokladkyssar etc".

Maria Hede skrev om ett allegoriskt möte mellan de olika stora svenska aktörerna i svensk i Aftonbladet (25 april 1988) under titeln "Det stora tidningskriget". Diverse svenska tidningar och tidskrifter framställs som personer med egna röster, åsikter och temperament. Sist i kåseriet får numera nedlagda veckotidningen Husmodern en verbal käftsmäll av Norrskensflamman (numera Flamman) för att ha tagit upp vinnaren i "vår senaste negerbollstävling":

Neger [sa Norrskensflamman]. Det heter chokladboll nu för tiden. Fascister är vad ni är, allihop.

Det var alltså lite skojigt att skämta med, men helt uppenbarligen fanns det medvetenhet om att det var mer neutralt att säga "chokladboll".

Så sent som i mitten av 90-talet påpekade Expressen (30 juni 1995) att det fanns en tid fanns en tid då "negerbollar hette negerbollar och saften kostade bara en krona", alltså ett minne av en svunnen tid.

Ekonomitidningen Dagens Industri gör sitt enda gästspel som källa i den här serien 17 december 1996. Det är inte för att jag valt bort dem; det är nog bara så att ekonomijournalistik och chokladbollar är två ämnen som inte möts särskilt ofta. Tyvärr är det gästspelet lite nedslående.

Finska godistillverkaren Fazer hotades i mitten av 90-talet av bojkott i Storbritannien för sin "lakritsneger". DI:s journalist Mosse Wallén återgav situationen, men kunde av någon anledning inte låta blir att peta in sina egna åsikter om hur "urgamla" benämningar officiellt levde kvar i Finland (Wallén är finlandssvensk) i motsats till Sverige där "utslätade 'chokladkyssar' samt 'choklad- och kokosbollar'" ersatt tidigare benämningar. Minst sagt förvånande ställningstagande från en journalist på DI. Men det är faktiskt inte helt oväntat med tanke på att finlandssvenskan haft en tendens att behålla uttryck som sedan försvunnit från standardspråket i Sverige. Jag har själv sett hur det framhålls som något av ett puristiskt ideal av bakåtsträvande språkpoliser i Sverige. (Ni vet, de där som tycker det är jättemysigt att frallor kan heta "semlor" och blir tårögda när de pratar om att svenskan inte längre har levande konjunktivformer.) Synd bara att vissa finlandssvenskar inte lyckades hålla isär språklig konservatism och politisk förstockning.

Det sista större rycket i debatten innan DO-anmälan i Sjöbo 2003 skedde faktiskt så sent som 2002, och det var intressant DO själv som stod för det. I en helsidesannons (SvD, 14 januari 2002) ställdes en tillspetsad retorisk fråga: "Vilket fikabröd skulle du bjuda dina färgade kollegor på?" Bilden ovanför föreställer såklart chokladbollar (med pärlsocker) och i undertexten påpekas att det kan "bli lite fel om du bjuder en blatte på negerbollar". Om konditoriet i Sjöbo kände till den här annonsen eller inte är svårt att avgöra. Att anmälan kom ett drygt år senare är däremot inte så konstigt. Den allmänna debatten och medvetenheten om ordet "negerboll" hade vid det här laget nått en kritisk punkt. Att fortsätta använda ett ökänt rasepitet för ett enkelt bakverk i offentliga sammanhang inte längre försvarbart i traditionella medier.