Sånggruppen Fisk Jubilee Singers, i folkmun snart kallade "jubelfiskarna", hade anlänt till Stockholm väl förberedda. Deras manager Charles Mumford hade sen åtminstone i december 1894 varit i kontakt med svensk press och säkrat en god inledande publicitet. Mumford finns med över listan på "Anmälda resande" till Grand Hôtel 4 januari som "manager Charles Manford, New York". (Aftonbladet 1895-01-04). Han måste alltså ha rest i förväg för att förbereda för ankomsten av de åtta sångarna i gruppen. Han anlände med morgontåget från Malmö fredagen 11 januari och tog in på Belfrages Pensionat och Hotel på Vasagatan (Stockholms Dagblad 1895-01-11). Redan samma dag ordnade de en privatkonsert på Grand Hôtel för utvalda personer inom pressen och flera "musikälskare". Jubelfiskarna var ett väloljat turnémaskineri som långt i förväg ordnat publicitet, identifierat lämpliga konsertlokaler och hade kontakter som gav dem direkt tillgång till Stockholms bildade elit som bjöds på ett smaskigt förhandstitt på vad som komma skulle.
Jubelfiskarna såg till att några av deras konserter gavs till förmån för lokalt populära ideella ändamål. En konsert i Florakyrkan 27 januari dedikerades till ryska stundister, en frireligiös, evangelisk kristen sekt som förföljdes av ryska staten och den ortodoxa kyrkan. Inkomsterna från en konsert i Musikaliska Akademiens stora sal 28 januari gick till John Ericssons statyfond. Ericsson var den man som låg bakom USS Monitor, ett banbrytande krigsfartyg som hjälpt nordstatsflottan under amerikanska inbördeskriget. (Aftonbladet 1895-01-25) Statyfondens mål var att resa statyer över Ericsson i svenska städer, något som också blev av i både Göteborg (1897) och Stockholm (1901).
Förutom att donera pengar så skulle insamlingen till statyfonden också "utgöra en hyllning åt den man, hvars snille så kraftigt och avgörande ingrep i det krig, som i främsta rummet utkämpades rörande de förutvarande slafvarnes befrielse". (Nya Dagligt Allehanda 1895-01-25). Fullt så stor inverkan hade Ericsson inte på krigets avgörande, men svenskar var vid den tiden ofta glödande patrioter och hyllade gärna Stora Svenska Män, särskilt om de gjort sig kända utomlands.
"Med ett ord värda att höras"
Jubelfiskarnas första konserten beskrevs i flera Stockholmstidningar dagen därpå i väldigt positiva ordalag. Först av allt nämndes det mest uppseendeväckande och unika: sångarnas hudfärg. Rubriken i Aftonbladet var "Den färgade kören" (1895-01-12) och Nya Dagligt Allehanda (1895-01-12) introducerade dem som "negersångsällskapet". Dagens Nyheter (1895-01-12) beskrev gruppens utseende så här:
Sällskapet, som uppträdde i elegant sällskapsdrägt, företedde en egendomlig blandning i fråga om ansigtsfärgen, negertypen framträder ej hos alla fullt utpreglad, från det djupaste svarta till det elfenbenshvita. De flesta äro ungt folk, den flinke ackompagnatören synes till och med vara anmärkningsvärt ung, och deras prestationer gjorde ett odeladt angenämt intryckt, bådande godt för deras blifvande konserter härstädes.
Att jubelfiskarna var svarta var del av deras dragningskraft. De var väldigt påtagligt synliga främlingar som inte kunde dölja att de var något extremt ovanligt i dåtidens svenska samhälle. De var såklart också ständigt utsatta för fördomar om svarta som var allmängods bland svenskar, särskilt bildade svenskar, vid den tiden. Kommentarer kring deras hudfärg och tillhörande föreställningar förekom i så gott som alla artiklar om, recensioner av eller intervjuer med jubelfiskarna. Dåtidens journalister och författare drog sig ofta inte för att beskriva människors utseende, ofta med öppet positivt eller negativt laddade värderingar. Det kommer vi se gott om exempel av i rapporteringen kring jubelfiskarnas Sverigeturné. För svarta människor kunde beskrivningarna vara rakt av rasistiskt småaktiga och jubelfiskarna beskrevs som "alla af oblandad negerras, nästan sotsvarta, och för öfrigt just icke vidare vackra att skåda" (Ronnebyposten 1895-01-15). Kommenterar om att de alla skulle vara "oblandade" var rätt ytlig rasbiologi, och stämde rent objektivt inte eftersom det var rätt stor variation i hudfärg mellan de olika jubelfiskarna.
De flesta ur pressen imponerades av en "synnerligen vårdad samsjungning" med "friska och klangfulla" röster där tre i gruppen stod ut: andrebasen Jefferson N. Caldwell, andretenoren Charles W. Payne och sopranen Maggie L. Cole. Gruppen som helhet fick beröm för sitt "oändligt fina pianissimi, som ibland likna en eolsharpa eller det dämpade bruset från en orgel". (Stockholmstidningen 1895-01-12) Gruppen var också skickliga i att framföra sånger "så sprittande av lifsglädje, uppfylda af en så medryckande humor och friskhet och sjungna med sådan bravur, att publiken som nyss icke haft långt efter tårarne, brast i skallande skratt" (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1895-01-15).
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) rapporterade från VIP-konserten på Grand Hotel 11 januari och beskrev de inbjudna åskådarna som en "kritiskt anlagd publik". Man var överseende och beredd att lyssna på något som kändes nytt men hade inte höga tankar om "negersång". Som jag beskrev i förra inlägget, "Jubelfiskarnas ankomst", var svenskars erfarenhet av svart amerikansk musik vid den här tiden begränsad till fars och varieté. Den här gången var det något helt annat:
Redan efter de första takterna voro småleendena försvunna och den banala nyfikenheten hade gifvit vika för en vida djupare känsla, som tog sig uttryck i mer än ett fuktigt öga. … Redan den första lifliga applåden förkunnade, att åhörarne voro tagna. Det är icke för mycket att säga, att känslorna efter hand stegrades till entusiasm.
Man kallade de här tårdrypande styckena för "religiösa negerfolksånger", alltså tidiga negro spirituals. De upplevdes som otroligt gripande för den svenska publiken som hade höga tankar om vad man uppfattade som "nationell" kultur. Det bakomliggande traumat orsakat av slaveriet och rasförtrycket var väl bekant för bildade svenskar genom böcker som Onkel Toms stuga och abolitionistiska debattskrifter som återgav de avskyvärda övergreppen mot svarta amerikaner. Amerikansk kultur överlag var svenskar överlag inte imponerade av och verkade se den som "oäkta" lite på samma sätt som vi européer gör även idag (och i viss mån även dagens nordamerikaner). Men jubelfiskarnas spirituals beskrevs av GHT som de "enda nationella sånger, som Nordamerika har att uppvisa" och spelade därför rakt i händerna på känsla för nationalromantik och folklig autenticitet.
Men det var också en rätt blandad repertoar som framfördes, både traditionella negro spirituals och mer allmänt populära europeiska stycken av Strauss och Schubert. Men det var "negersångerna" som imponerade mest av allt enligt Aftonbladet:
Redan från största stunden försattes åhöraren i en egendomlig stämning. Programmet inleddes med ett par religiösa sånger, hvilkas gripande, vemodiga melodier gingo direkt till hjertat. Det var slafvens bön om styrka att bära sitt lidande, hans sorg, hans stilla svårmod och längtansfulla hopp, men i de följande numren fick man äfven höra hans naiva lifsglädje och mundra skämtlynne gifva sig uttryck i sånger, sprittande af ursprunglighet och en smittande friskhet.
Förutom att jubelfiskarna var både proffsiga och slipade musiker så måste det ha funnits en lockelse i kombinationen av exotiska föreställningar kring svarta, sympati för mänskligt lidande och gammal hederlig sentimentalitet. Responsen från den inbjudna VIP-publiken beskrevs som minst sagt entusiastisk och konserten "blev en så fullständig succès, som kören och dess 'manager', Mr. Ch. Mumford, någonsin kunde önska sig". Det gavs åtskilliga extranummer utöver de nio planerade sångerna och Fisk Jubilee Singers var enligt Aftonbladet "med ett ord värda att höras".
Vid det här laget hade alltså managern och tre av sångarna i gruppen blivit identifierade med namn. Det är alltså dags att börja lära känna jubelfiskarna lite mer som individer och jag börjar därför med gruppens musikaliska ledare och primadonna, Maggie L. Cole.
Maggie Porter Cole: "de svarta ögonen blixtra"
 |
| Foto av Maggie Cole (född Porter) taget någon gång före 1911; från Fisk University News: Jubilee Singers Number. After Forty Years 1871-1911 |
Maggie föddes cirka 1853 i Lebanon, Tennessee som dotter till en hushållsslav, "fru Porter". Hon blev alltså enligt de lagar som gällde då egendom till mannen som ägde hennes mor och blev en fri människa först i samband med Emancipationsproklamationen 1862. Hon hade alltså minnen fram till att hon var nio av att vara slav i amerikanska södern med allt vad det måste inneburit. Maggie gick i skola vid Fisk Free Colored School, den institution som senare skulle ombildas till Fisk University i Nashville, Tennessee. Hon hade både läshuvud och en magnifik röst och blev del av den ursprungliga Fisk Jubilee Singers som turnerade för att dra in pengar till det nystartade universitetet. Maggie turnerade med gruppen i tre olika konstellationer under 1870-talet i Nordamerika och Europa och stannade kvar ett tag i Tyskland efter turnén 1875-1878.
Maggie gifte sig 1882 med tenoren Daniel Cole och tog därefter hans efternamn. Hon kallas antingen Porter eller Cole beroende på källa. Med henne på turnén 1895 hade hon en "niéce" med efternamnet Cole och jag kommer därför kolla henne för Maggie i det här och följande inlägg. Efter oenigheter runt med George White, hjärnan bakom de första turnéerna bröt sig Maggie ur och skapade 1884 tillsammans med sin man en egen grupp med namnet Fisk Jubilee Singers. I den nya gruppen ingick flera sångare som varit del av de ursprungliga Fisksångarna, men gruppen var inte längre knuten till universitetet. Den fortsatte däremot att låta sig associeras med lärosätet eftersom det gav gruppen en mer idealistisk framtoning som spelade väl in i den övervägande vita publikens känsla för välgörenhet. Maggies grupp turnerade i USA och Europa under 1880-talet och in på tidigt 1890-tal.
Maggie var alltså en av de ursprungliga medlemmarna i Fisk Jubilee Singers, talangfull, viljestark och med ett temperament värt en primadonna. Under 1876 hade hon blivit så osams med övriga sångarna vid Fisk University att hon blev utsparkad ur gruppen. Maggie togs tillbaka in från kylan igen efter några månader eftersom hon helt enkelt var för skicklig och därmed oersättlig. Det var troligen en rejäl egoboost för henne som troligen lärde henne att veta sitt eget värde och sin talang.
När hon påbörjade turnén i Sverige var hon 42 år gammal och hade varit sopran sen hon var 18. Svenska recensenter märkte hur Maggie tydligt tog sig an ledarrollen; redan efter den andra publika konserten beskrevs hon henne gruppens "musikaliska driffjäder". Det räckte med en "knyck på den präktiga hårknuten à la grecque" för att hon skulle ge en "tillräckligt tydlig vink för det musikaliskt känsliga sällskapet". (Svenska Morgonbladet 1895-01-16)
I en intervju med Aftonbladet (Veckoupplagan 1895-01-24) beskrevs Maggie som en person med karisma och imponerande närvaro. Det gjorde ett extra djupt intryck på intervjuaren att hon tidigare varit slav som levt under extremt svåra förhållanden:
Är hon som sitter där framför mig, som med en verldsdams otvungenhet sköter konversationen och som med en nästan glödande vältalighet skildrar de dystra skådespel, hon som barn fått upplefva, medan hennes min blir allvarlig som en enda anklagelse och de svarta ögonen blixtra, en f.d. slafvinna, ett barn af slafvar, uppväxt i någon usel slafhydda bland Tenessees tobaksplantager och först för trettio år sedan, då en nio års flicka, befriad genom Abraham Lincolns ryktbara "proclamation of emancipation" och ett mördande krig?
Det var nog hisnande för en samtida svensk man att tänka sig att någon som växt upp som slav i en brutal rashierarki kunde växa upp till att bli så dådkraftig, välutbildad och raffinerad. Detaljer om "usel slafhydda" var troligen en överdrift som Aftonbladets journalist själv fantiserade ihop. Maggie var ju dotter till en hushållerska, alltså en så kallad husslav, som rent materiellt troligen hade det bättre än "fältslavarna", de förslavade drängar och pigor som tvingades till hårt och slitsamt kroppsarbete inom plantagejordbruket. Det är från den typen av slaveri som skällsordet "house nigger" ursprungligen kommer från, alltså en anklagande förolämpning riktad mot en svart person som anses gå vita maktmänniskors ärenden. Husslavar var på många sätt del av slavägarens familj och inre krets. De behövde vara mer presentabla och vältaliga och det blev nog ofta rent psykologiskt svårare att behandla dem lika omänskligt som en fältslav. De kunde nog ofta ses som främmande och underliga av fältslavarna, och i det omänskliga slaverisamhället kunde de ofta framstå som att de tog parti för slavägarna, om inte annat för att det var deras enda chans till en dräglig livssituation. Men rent juridiskt var de mänskligt lösöre, ägodelar som kunde säljas mot sin vilja och när som helst utsättas för spöstraff.
Att slaveriet avskaffats innebar ju inte att förtrycket mot svarta hade försvunnit i ett nafs. Maggie tog såklart inte rasdiskrimineringen med en klackspark. Hon och de andra jubelfiskarna blev ofta utsatta för rasdiskriminering i USA; de blev nekade att ta in på hotell, äta på restauranger eller resa i samma tågvagnar som vita. I södern var förtrycket så hårt att gruppen helt enkelt lät bli att turnera där. Aftonbladets intervjuare frågade om hur det gick med tvister mellan vita och svarta i USA:s sydstater. När hon fick den frågan skrattade Maggie och svarade skarpt:
Tvister? Det förekommer aldrig några tvister. Ni kan icke tvista med en hund, och såsom sådana betraktas de svarta. Om en neger misstänkes för något brott, så ger man sig icke tid att utröna, huruvida han är skyldig eller icke: man skipar "rättvisa" sjelf och ofördröjligen. Men förhållandena ha dock blifvit bättre redan. I samma mån som bildning och upplysning spridas bland negrerna, blir också deras ställning en annan. Det komer säkerligen att dröja länge, men erfarna och framstående män erkänna oförbehållsamt, att negrerna i Amerika under de senaste årtiondena gjort märkvärdiga framsteg - större än hvad man på så kort tid kunnat iakttaga med någon annan ras.Det riktigt anmärkningsvärda är att Maggie hann få tre barn, två söner och en dotter, tillsammans med Daniel Cole. Jag har inte lyckats hitta källor för vilka år barnen föddes, men det måste skett mellan de olika turnéerna under 1880-talet och kanske även så sent som tidigt 1890-tal. Den enda information jag kunnat hitta om Maggies barn är sönerna dog relativt unga, en som soldat i fransk tjänst och en när han låg vid University of Michigan, men inga namn. Dottern hete Imogene Cole Reid och hade någon form av funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde klara sig på egen hand och bodde med åldrande Maggie i Detroit.
Efter det Maggie upplevt under turnéer i amerikanska Södern vägrade hon att sätta sin fot i någon sydstat och flyttade till Detroit och levde där resten av sitt liv. Det var först 1931, när hon var nästan 80, som hon gick med på att besöka en sydstad igen för att delta i Fiskuniversitets 60-årsjubileum i Nashville. Men hon gjorde det på villkor att hon skulle bli skjutsad med bil från Detroit eftersom att hon inte ville finna sig i att åka på rassegrerade bussar eller tåg.
Den talangfulla, viljestarka och stolta Maggie Porter Cole dog först 1942, nästan 90 år gammal, och lyckades, föga förvånande, överleva samtliga av de ursprungliga jubelfiskarna.
I nästa inlägg kommer vi få bekanta oss närmare med fler jubelfiskar och vi kommer börja följa deras resa genom Sverige. Fortsättning följer!
Källor utöver svenska dagstidningar
- Rainer E. Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990
- PBS, "Jubilee Singers: Sacrifice and Glory": Maggie Porter, Soprano (2019?)
- Andrew Ward, "Maggie Porter (1853-1942)" för BlackPast (2008)
No comments:
Post a Comment