Ett mycket svenskt x-ord: indian

 

Ord för att beteckna sin identitet är rätt viktiga idag. Jag menar alltså inte att de varit oviktiga förr men jag tror själv att de senaste 20-30 åren så verkar insatsen ha höjts rejält för vissa enskilda ord. Vad man kallar sig själv och andra har troligen haft en stor betydelse lika länge som det mänskliga språket funnits. Men jag tror att idag, år 2026 i Sverige och många andra länder, så har vi laddat enskilda ord med lite extra mycket kraft och innebörd.

Mitt intresse är både i språket som sådant och själva identitetspolitiken, alltså till vilka kategorier och gruppering av människor som vi tycker att vi själv och andra tillhör. När det kombineras i identitetsord som betecknar etnictet, kön, ras, yrke, utbildning, religion, etc. så blir det lite extra fascinerande för min del. Jag är extra intresserad av "x-ord", alltså ord som allmänt eller åtminstone i vissa kretsar anses så olämpliga att det de inte bör vare sig uttalas eller skrivas ut. Om man nu måste nämna dem så bör de i så fall skrivas om eller censureras. Så istället för "mjölk" blir det "m***k" eller "m-ordet". Inspirationen för det kommer troligen rakt av från engelskans "N word" som de flesta säkert känner till. Jag har skrivit lite om det här i ett tidigare blogginlägg om de svenska n-orden.

I det här inlägget kör jag inte på något stringent metodik eller lista över specifika källor utan det är lite blandat, både mer digitala och ibland rent analoga källor. Plus mer egna åsikter än tidigare.
 
Inga ord kommer att ändras eller censureras utan anges som de faktiskt skrivits i det sammanhang jag tagit dem från, så det blir till exempel "indian" om det är det ord som avses och bara "i****n" eller "i-ordet" om någon faktiskt har skrivit eller sagt ett så. Enda undantaget jag gör angående ändringar i citat är om jag skriver ut förkortningar som kanske inte är bekanta för alla, men då markeras det med klamrar som här: "[exempel]".

Jag tänker inte gå in i detalj kring historiken för ordet "indian" i svenskan i det här inlägget. Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) så är tidigaste belägget från 1680 och det har, likt många andra termer för folk som varit väldigt olika svenskar, används grovt generaliserande. Människor har på det stora hela varit otroligt mycket mer fördomsfulla, generaliserande och dömande gentemot varandra historiskt sett. Exakt hur mycket har varierat över tid och beroende på kontext, men av massa olika skäl har till exempel vi svenskar inte varit toleranta mot avvikelser. Väldigt ofta har det riktats mot folkslag som dels sett väldigt annorlunda ut (annan hudfärg, hår, etc), dels haft andra levnadssätt, religioner, samhällsstrukturer, etc. Bland de här folken som var väldigt annorlunda från svenskar ingick ju "indianer".

Ska också tillägga att jag inte går in i frågan om användningen av symboler, karikatyrer och stereotypa skildringar av indianer i en svensk kontext, alltså westernromaner, namn på hockeylag, serietidningar, talesätt, godis, etc. Det är en diskussion om rätt specifika skildringar med bildspråk, detaljerade sammanhang och whatnot. Det som var det väsentliga klagomålet när Henrik Schyffert tramsade runt i fjäderskrud på Melodifestivalen 2005 eller när Frölunda Indians logga blev anmäld till DO var inte att använt ordet "indian" istället för något annat. Vill man så kan man utan problem hitta såväl negativa som positiva eller neutrala betydelser av ordet "indian" genom den svenska språkhistorien.

Ett något oväntat tabuord

Att rakt av vägra använda eller ens skriva ut "indian" och stämpla enbart omnämnandet av ordet som fördomsfullt verkar ha blivit vanligare och mer spritt de senaste 10-15 åren. Offentliga exempel från cirka 2010-talet och framåt finns i "Hur står det till med i-ordet" Arbetaren augusti 2015 och i blogginlägget "Om i-ordet och den senaste upplagan av 'Svensk ordbok'" av rasforskaren Tobias Hübinette". Skulle jag tråla kommentarsfält, stängda Facebook-grupper och mindre offentliga forum så skulle jag definitivt stöta på tillsägelser mot att skriva eller säga "indian", men det är bara en gissning eftersom jag inte enkelt kan söka runt i såna sammanhang. Cirka 2011 satt jag själv med på ett offentligt samtal på Mångkulturellt centrum i Fittja där folk ur både publik och diskussionspanel öppet kritiserade ordet "indian". Diskussionen handlade förvissa inte om ordet "indian" men temat var anti-rasism (och Tobias Hübinette var värd). I diskussionen på Facebook kring ett inslag i Sveriges Radio som handlade om glassen Sitting Bull i juli 2020 så blev inlägg som nämnde ordet "indian" först bortrensade som rasistiska. Senare ångrade SR sig och nöjde sig med att förklara ordet kunde vara uppfattas som stötande av vissa. Det visade sig också att SR själva hade använt "indian" helt neutralt fram tills nyligen.

Min egen subjektiva 80-talistspråkkänsla säger mig att en indian är någon som hör hemma i Nordamerika men inte för långt norrut (det är ju eskimåer). De rha långt svart hår (helst i flätor) och kanske även fjäderprydnader på huvudet. Gärna koppling till bisonoxar. Se bild nedan för typiskt exempel. Det här är j ju inte vad som konkret faktiskt är en indian, för det handlar ju om dussintals med olika folkgrupper med diverse undergrupper och stammar som ofta talar helt obesläktade språk. Men den här stereotypa bilder är nog det som främst förknippas med ordet "indian" på svenska.

 

 Tre kvinnor i Wasco County, Oregon, USA (1902). Ingen beteckning på vilket folk de tillhör, tyvärr. Okänd fotograf. Taget från Wikimedia Commons: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Warm_Springs.jpg

I Nationalencyklopedins artikel under "indian" så är definition "äldre benämning på de folkslag som tillsammans med inuiter, yupik och aleuter utgör den amerikanska dubbelkontinentens urbefolkning". När jag först började intressera mig för det här ämnet 2015 så var faktiskt formuleringen lite annorlunda: det var så vitt jag minns utan "äldre benämning på", nämnde inte "yupik" och det var "ursprungsbefolkning" istället för "urbefolkning". På svenska Wikipedia så finns ingen egen artikel för "indian" utan ordet är en omdirigering till "amerikanska urfolk" och där definieras ordet också som i NE. Det var däremot rätt nyligen (juni 2021) som som artikeln döptes om.

I SAOL var ordet med utan några varningar fram till senaste upplagan som kom ut nu i januari 2026. Numera så är texten i SAOL "⟨ngt åld[erdomligt], kan uppfattas som nedsätt[ande]⟩ person tillhörande urfolk i Amerika". Jag gissar på att hos en majoritet av svensktalande idag så är ordet fortfarande ganska neutralt, även om de flesta troligen är medvetna om att det finns någon form av dispyt kring det. Det är kanske inte en förkrossande stor majoritet och den är definitivt i genomsnitt äldre än de som tycker att det är opassande.

Omskrivningen "i-ordet" och kritik kring att använda "indian" är överlag ett lite udda fenomen i Sverige när man ser till att de berörda folken inte är del av den svenska språkgemenskapen. Det tycks inte finnas några grupper av indianfolk boende i Sverige eller som talar svenska. Så det finns alltså ingen som med större trovärdighet kan hävda att de tillhör de folkslag som berörs av begreppet "indian". Det är en väldigt annorlunda situation jämfört med att till exempel Sametinget har en tydligt och sedan länge kritisk hållning "lapp". Det är fullt möjligt att även antalet enskilda individer som direkt, personligen berörs av ordet "indian" kan vara noll, särskilt om man begränsar sig till modersmålstalare, eller personer som växt upp med svenska som åtminstone andraspråk. Går vi tillbaka till 2005 så fanns det tydligen något som hette Svensk-Indianska förbundet (som kritiserade Henrik Schyfferts indianpantomim på Mellon) men ingen kritik mot själva ordet "indian". Föreningen finns rent juridiskt men det är oklart hur representativ den här. Någon annan organisation eller grupp verksam i Sverige verkar inte ha yttrat sig.

Det går säker att identifiera ett mindre antal personer i Sverige som "indianer" om man går strikt på biologiskt ursprung, alltså om man är adopterad eller fötts och vuxit upp i Sverige som barn till någon som kan räknas som "indian" vilket skulle reducera det till en fråga om ren raslära. Till skillnad från termer som "svartskalle" eller "mulatt" så är ju "indian" något som i högsta grad handlar om etnicitet, kultur och språk, oavsett hur generaliserande termen är. Det gör att diskussioner kring ordet "indian" i Sverige framstår som högst symboliska utan koppling till personliga upplevelser och konkret erfarenhet.

Indianers syn på "indian" 

Om man går till det engelska ordet "Indian", det som de flesta som identifieras som "indianer" är bäst bekanta med, så är läget rätt komplext. I USA, där en den största andelen av de som normalt identifieras som "indianer" faktiskt bor, så används den engelska motsvarigheten fortfarande i en rad formella sammanhang. "Indian" ingår i de officiella namnen på de myndigheter som reglerar de formellt erkända folkslagens rättigheter och förhållande till framförallt USA:s regering på olika nivåer. Det amerikanska inrikesdepartementet (United States Department of the Interior) har en särskild Assistant Secretary for Indian Affairs (ungefär "biträdande minister för indianfrågor") som under sig har tiotusentals anställda uppdelat på flera särskilda avdelningar. Utöver det så har det federala hälsodepartementet i USA något som heter Indian Health Service (ungefär "indianska sjukvårdstjänsten") med tusentals anställda, en budget på åtskilliga miljarder dollar och förser årligen flera miljoner med sjukvård.

I Kanada så använder myndigheterna istället termen "First Nations" (ungefär "de första folken"), men i den termen ingår inte inuiter (även kallade "eskimåer") och métis, barnen av äktenskap mellan (främst) vita européer och den ursprungliga nordamerikanska lokalbefolkningen. Det senare ordet är för övrigt i grunden samma term som det äldre svenska ordet "mestis" och kommer ytterst av latinets mixtus, "blandad".

Den lista som officiellt reglerar vilka stammar och grupper som definieras som ursprungsbefolkning i Kanada heter fortfarande "the Indian Register", alltså "indianregistret". Myndigheten som reglerar de här frågorna heter Indigenous and Northern Affairs Canada (Affaires autochtones et du Nord Canada på franska), men hänvisar fortfarande själva till beteckningen "Indian status", "indianstatus", som term för den som är officiellt erkänd som medlem av ursprungsbefolkningen. Myndigheten beskriver själv användningen av "Indian" som historisk och att den i hög grad ersattes "First Nations" under 1970-talet eftersom att den "ansågs stötande av vissa". "Indian" kommer dock fortsätta att användas i Kanada bland annat för att det är en etablerad juridisk term.

En yngre generation i USA, både själva tillhörande urfolken respektive andra grupper, verkar oftare föredra "Native American", "indigenous person" och liknande termer numera. Det verkar pendla mellan om det anses rakt av stötande eller bara föråldrat, men helt klart är att termen "(American) Indian" är på väg att fasas ut. Engelska Wiktionary noterar väldigt neutralt att den avråds från i vissa sammanhang medan Oxford English Dictionary beskriver läget som att det är komplicerat och att det är bäst att låta berörda individer själva få avgöra, alltså ungefär som att säga "kalla inte någon 'indian' om de inte själva önskar det". Men något x-ord är det inte och det verkar inte finnas några krav på att ordet helst inte ens bör nämnas. Snarare verkar det ha liknande status som termen "Negro" som idag i praktiken ersatts av "black" som beskrivits av företrädare av medborgarrättsorganisationen NAACP som "ålderdomligt och förlegat men inte stötande".

I inslaget från Sverige Radio från juli 2020 som länkats ovan så intervjuas Andrew Jolivette, en sociolog i USA som själv är del av stammen atapaka ishak och forskar i ämnet. Hans omdöme är väldigt tydligt: "American Indian" är inte problematiskt i sig och är ett acceptabelt alternativ om man så vill och så länge man håller isär det från asiatiska indier (som uttalas likadant som "indian" på engelska). Ordet är alltså inte fullt så laddat i Nordamerika utan är främst något som håller på att bli gammalmodigt.

Exonymen och kolonialism som nemesis

En väldigt viktig aspekt kring synen på "indian" är att det är en exonym, alltså en term om ett språk, folk, land, etc. som inte är detsamma som språket, folket eller landet brukar sig av. Det är väldigt vanligt globalt sett av en rad olika skäl, främst för att folk pratar olika språk som ofta inte är fullt kompatibla med varandra och som leder till justeringar av låneord och ibland rätt rejäla missförstånd. Ett standardargument som jag sett för att "indian" är djupt problematiskt och i sig rasistiskt är att ordet myntats av kolonisatörer och uppstod vid regelrätta erövringar. Ett vanligt argument är också att det var specifikt européer som var ljushyade som legat bakom ordet, d.v.s. vita, och att de benämns är folk som inte varit icke-européer och som inte var lika ljushyade, d.v.s. icke-vita.

Att något är en exonym är inte argument vare sig för eller emot ett ord eftersom samtliga kulturer och folk genom världshistorien har använt exonymer om varandra, och gör det fortfarande. Vi svenskar gör det med till exempel Kina (中国, Zhōngguó) och Georgien (საქართველო, Sakartvelo). Vilka äldre exonymer som får leva kvar varierar och är överlag rätt oförutsägbart. I åtminstone ett fall har en svensk exonym bytts ut mot vad som i praktiken är exakt samma term, fast på ett annat språk, det vill säga när "Vitryssland" rätt nyligen officiellt blev "Belarus". Ett folk som är extremt stolta över sitt kulturarv är grekerna och trots det så bryr de sig inte nämnvärt om att termen "grek" kommer av att romare för flera tusen år sedan gav dem det namnet utifrån en av de första grekiska stammarna de hade kontakt med på Sicilien, graioi eller graikoi. Skulle det bli ett krav på att dumpa den gamla exonymen så skulle vi troligen säga "hellener" och att de flesta bor i landet "Hellas". I vissa fall är exonymer i praktiken de termer som först tillämpats om något, till exempel bägge halvorna om den amerikanska kontinenten: de döptes efter den florentinska kartografen Amerigo Vespucci. Det finns mig veterligen inga belägg för att några amerikanska folk innan modern tid hade en uppfattning om att Nord- och Sydamerika var en enskild kontinent som var separat från andra kontinenter. Begreppet "ur(sprungs)amerikan" är ju då i sig såklart en väldigt uppenbar exonym i sig men inget som i sig framställs som problematiskt. Det är för övrigt rätt vanligt att  namnet på en mindre del av en landmassa utvidgats till en större del av den: "Afrika" var en rätt begränsad del av dagens Nordafrika och "Asien" var från början egentligen bara nordvästra Anatolien.

Det har utifrån min erfarenhet gått troll i diskussionen kring både exonymer och kolonialism när det kommer till språkutveckling. Ett väldigt vanligt narrativ i antirasistiska texter är att alla termer som betecknar folkslag, geografi eller språk som inte är direkt tagna från språket som talas är kolonialt och rasistiskt förtryck. I det här fallet vill jag dra ett citat från lingvisten Mikael Parkvalls understreckare i SvD från 17 april 2015 där han förklarar varför det är komplicerat att diskutera ord genom att jämföra med ord i helt andra språk (d.v.s. svenska och engelska):

Bland indianer och eskimåer är det nämligen ytterst få som behärskar svenska, och det är inte helt uppenbart att man har intuitioner om ords valörer på ett språk som man inte kan. Argumentet bygger givetvis ytterst på att en hel del upplever de motsvarande engelska orden som nedsättande, men är Eskimo och eskimå verkligen samma ord? I någon bemärkelse blir det en närmast filosofisk fråga, men jag skulle säga att de rent definitionsmässigt inte kan vara det genom att det första är ett engelskt ord, och det andra ett svenskt.

Ords kränkningspotential är onekligen knepig materia. Antalet människor som känner sig kränkta av hur de till- eller omtalas är förstås större än vad som når offentligheten. Likväl tillkommer inte kränkthetsprivilegiet alla och envar. Inte så att det skulle vara ett privilegium att bli kränkt, men däremot att få den känslan bekräftad av omvärlden, vilket inte är allom förunt.

I Parkvalls text så ingår diskussion om termen "eskimå", en term som historiker är helt eniga att det kommer från ett algonkinskt grannspråk och med största säkerhet betyder något i stil med "de som går med snöskor", "de som äter rått (kött)" eller något liknande kopplat till beteende. I praktiken en variant av grundtermen "annorlundianer", alltså att man ibland namnger andra folkslag genom att benämna något de gör som ens egen folkgrupp inte pysslar med. Franska handelsmän i Nordamerika plockade upp begreppet "eskimå" från ett algonkinskt grannfolk och sen spred sig termen till andra europeiska språk. Ingen del av den språkutvecklingen i sig innebär något positivt eller negativt om hur européer såg på eller behandlade de som kallades "eskimåer". Det var ett fullt normalt sätt att ge namn åt en annan folkgrupp som var geografiskt väldigt avlägsen och där det kulturella utbytet var väldigt begränsat.

Trots att historiken kring hur ordet "eskimå" uppstått är ganska väldokumenterad och i stort sett okontroversiell bland forskare så finns det en envis myt bland antirasister att ordet alltid varit nedvärderande och att det var motsvarigheten till att kalla folk för "barbarer" eller "hedningar" eftersom det inte är samma ord som eskimåer själva kallar sig. Så enkelt är det däremot inte i verkligheten inte för i så fall skulle kineser, ungrare, finnar och en lång rad andra folk ha lämnat in arga krav på språkändring till svenska ambassader vid det här laget. Alla de termerna är nämligen något annat än vad de heter på det egna språket. Kineser kommer av Qing-dynastin, ungrare efter en turkisk eller eventuellt rysk term för en av deras stammar, och finnar fick namn av ett germanskt ord som eventuellt betydde ungefär "jägare-samlare".

En mer personlig åsikt

När det kommer till just "indian" kontra "ur(sprungs)amerikan", "amerikansk ur(sprungs)befolkning" eller vad man nu föredrar så tänker jag ta mig friheten att köra på ett mer personligt omdöme: ordvalet känns för mig ungefär lika relevant som att välja "en" eller "man" i meningar som "en/man har ofta mjölk i teet i Storbritannien". Jag tycker det bör vara upp till var och en att välja. Det känns mer som en smaksak, inte skillnaden mellan förlegad fördom och upplyst tolerans. När valet dessutom debatteras av personer som inte själva faktiskt tillhör de berörda folkgrupperna så kan det bli snudd på fånigt eftersom ingen i inblandad kan hävda tolkningsföreträde. "Tolkningsföreträde" är alltså principen att den som blir kallad något har ett moraliskt veto mot det ord som valts och rimligen får insistera på en annan term. Läget i Sverige alltså att det är ett mycket stort antal icke-indianer som debatterar om huruvida termen "indian" ska få användas andra personer om de själva och inte sällan har väldigt starka moraliserande åsikter om det. Gissningsvis så har de debatterar själva aldrig träffat eller kanske ens sett en faktiskt "indian" och skulle inte ens kunna slänga sig med klyschan om att "några av deras bästa vänner är indianer".

Frågan om vita kontra icke-vita är ju viktig i diskussioner kring termer för etnictet och handlar i grund och botten om att hantera en lång och plågad historik av att se folk av visst biologiskt ursprung som mindervärdig; ju mindre (nord)europeiska desto mindre värda. Det är viktigt att vara vaksam på historiska orättvisor det är ju också samtidigt en fråga som måste få vara upp till den benämnda gruppen att i slutändan avgöra, inte att automatiskt skapa binära motpoler. Skulle det finnas exempel på folkslag som bara rakt av fått smädelser som benämningar, alltså något som motsvarar "ondskefiendeiter", "dummihuvudetianer" eller liknande så är det ofta ganska lätt att argumentera för en ändring. Exempel på exonymer och rena rasord som faktiskt är åt det hållet "kaffer" (av arabiskt ord för "otrogna") och "zigenare" (troligen av bysantisk grekisk term som betydde "orörbar" och syftade till främlingsskap). Men de flesta exonymer är mycket mer oskyldiga missförstånd som resultat av språkförbistring. Oavsett vilket ord det handlar så bör frågan främst vara något som ska utgå från gruppen själv, inte utomstående.

Jag tycker personligen illa om försök att tabufiera "indian" i förmån för andra termer med exakt samma betydelse. Jag förstår, respekterar och stödjer ambitionen att inte kränka och låta grupper och individer få bestämma själva vad de vill kalla sig. Det förutsätter dock att var och en anstränger sig att kolla upp ords betydelse och användning generellt. Huruvida man själv betraktas som vit eller icke-vit eller ens tillhör ett annat urfolk (alltså samer i Sverige) upplever jag som överlag irrelevant. I min värld så ska man antingen anstränga sig att ta reda på vilken enskild stam någon tillhör (kiowa, sioux, navajo, apache, nuu-chah-nulth, makah, etc) eller så lägger man sig inte i andras språkbruk. Generaliserar man i praktiken lika mycket som andra fast med andra ord så kan man också göra sig skyldig till en viss grad av hyckleri. Det finns också goda skäl för att ha förståelse att ord kan ersättas gradvis över tid och att de som inte vill byta språkbruk kan ha andra skäl än rasism och intolerans för att vara lite mer konservativa i sitt språkbruk.

Jag är för folks rätt att själva välja språkbruk och även att man ska få motsätta sig termer om en själv som man av någon anledning inte tycker om. Jag försöker personligen vara så neutral jag kan till förändring av språk och ha acceptans för att ord ibland helt enkelt byts ut av olika skäl. I exemplet "negerboll" kontra "chokladboll" så är det också inte rent språkligt eller intuitivt jobbigt eller svårt att gå från det ena till det andra (se mina tidigare två inlägg kring detta). Ord har den mening vi själva fyller dem med på lång sikt. Problemet är heller inte att jag tycker det är dumt i sig om man säger "indian" eller "amerikansk urfolksperson" utan att man gör det hela till en moralisk konflikt.

Men när svensktalande individer väljer att utmåla vissa ord som i sig dåliga utan att ha smidigare och mer logiska alternativ, där man förvanskar hur ordet använts historiskt, där man utmålar uppkomsten av exonymer som i sig "koloniala" och där man själv helt saknar tolkningsföreträde, då handlar det i min mening inte om upplysning eller att förespråka tolerans. Snarare blir det mer en fråga att, oavsett intention, att fastna i okritisk okunnighet och framställa andra människor som mer fördomsfulla än de faktiskt är. Det här är ju ofta inte en fullt medveten process men den bakomliggande motivationen blir ju i slutändan att framställa sig som mer moraliskt högtstående på andras bekostnad. Det är faktiskt extra förvånande för mig i fallet "indian", för frågan drivs ju inte av stammar i USA och det är högst oklart hur och varför någon i Sverige skulle ta illa vid sig av ordet i sig. Kampanjen för att stämpla "indian" som ett rasistisk ord i en svenskspråkig kontext framstår för mig som en rätt meningslös och petig symbolfråga som inte gör någon klokare men ändå bidrar till polarisering och splittring.

Chokladbollens historia del 5: debatten

Lite senkommet och inte i rätt ordning är det här fel fem i en serie av fem blogginlägg som handlar om historiken för den moderna chokladbollen, dess nära släkting havrebollen och kusinen kokosbollen (den med äggviteskum i). I de fyra föregående inläggen i serien har jag gjort en övergripande beskrivnng användningen av orden "negerboll" och "chokladboll". Tanken är att jag ska skaka fram texter för både "kokosboll" och "havreboll", förhoppningsvis snabbare än det här inlägget kom till.

Det bygger på sökningar som jag gjorde 2014 i följande dagstidningar: 

• Aftonbladet (AB)
• Dagens Industri (DI)
• Dagens Nyheter (DN, tyvärr inget material 1993-2013 när jag gjorde researchen)
• Expressen (Exp)
• Svenska Dagbladet (SvD)

Det har varit möjligt tack vare Kungliga Bibliotekets (KB) digitalisering av sina tidningssamlingar. En ovärderlig resurs för den som vill undersöka svenska språkets historik under drygt ett sekel.

De tidigare delarna har handlat om användningen av de olika orden i neutral bemärkelse, som beskrivning av godis och bakverk. I den här delen kommer jag ägna mig åt en översikt av debatten kring användningen av "negerboll" och försöka dra lite egna slutsatser om förändringar i ordens betydelse.

Kontrovers om ordets lämplighet har bevisligen jäst sedan tidigt 1970-tal även om det tog ett tag för att det blev allmänt accepterad att "negerboll" bottnade i exotiserande och problematiska föreställningar om hudfärg. Det märks och att hänvisningar till bakverket i sig hade under 1980-talet börjat garderas (alternativt kryddas) med uppenbara antydningar om att ordet inte var helt okontroversiellt. Ordet fortsatte att användas i de fyra stora Stockholmstidningarna efter DO-anmälan 2003, men bara tillsammans med hänvisningar till just debatt och kontrovers, även bland de som försvarade ordets fortsatta användning.

Den riktigt stora debatten om vad chokladbollar ska kallas brakade loss efter en DO-anmälan mot DO-anmälan av Sjöbo Bröd & Konditori i juli 2003. Efter det tycks också den tidigare neutrala användningen av "negerboll" helt ha försvunnit från de fyra stora svenska tidningarna. Ordet fortsatte användas efter det, men alltid med en tydlig hänvisning till ordets laddning, eller som en direkt referens till språkdebatten i sig. Men diskussionen var vid det laget inte något nytt. Ska man vara strikt så började den över 30 år tidigare.

Det första belägget för att begreppet "negerboll" var olämpligt kom i form av en insändare i Aftonbladet 4 december 1971 signerad av Sonja Bergström:

"Negerbollar" idiotiskt namn

Nej till "Negerbollar"! Vem är det som hittat på ett sånt idiotiskt namn som "Negerbollar"?

Jag jobbar på ett daghem och skulle en dag baka "Negerbollar". Då kom en flicka, med färgade föräldrar, och grät och frågade: – Varför heter det "Negerbollar"?

Varför? Jo, för att någon idiotisk människa har i oförståeligt oförstånd döpt dem till det. Hädanefter bakar vi bara CHOKLADBOLLAR på "dagis"!

Rätt bra sammanfattning av problematiken. Och det här var alltså snart 44 år sen. Kanske var Sonja Bergström en fritänkande pionjär och helt ensam om den här uppfattningen, men jag väljer att tvivla på det. Rapporteringen kring salmonellaepidemin i december visar rätt tydligt att "chokladboll" var ett vanligt alternativ. Kanske inte bara av den simpla anledningen att bakverket inte är gjord på, eller smaksatt med, svarta människor. Ingen stordebatt verkar ha utbrutit med anledning av Bergströms insändare.

Någon gång runt sent 70-tal började började det däremot gnisslas. I DN 8 september 1978 noterades i kolumnen "Just nu" att en "pappa till svarta barn" ringt in klagomålet "Det heter inte negerboll, det heter chokladboll!" Enligt kolumnen så var han "trött på all smygande rasism som ingår i vårt vardagliga språk". Inga kommentarer ges, men visst känns klagomålet ganska aktuellt?

Dagens Nyheter publicerade 23 december 1980 en intervju med invandrande afro-amerikanskan Prudence Berger. Hon beskriver insiktsfullt om hur det "finns massor av svenskar som inte ser ut som svenskar" hur svensk press misslyckas med att beskriva "invandrare som vanliga svenskar med samma problem som svenskar" och kritiserar "fördomsfull språkbruk". Där ingår just "negerbollar" som det tydligaste exemplet. Allt det här känns högst aktuellt och något som idag anses självklart att åtminstone diskutera. Hur det togs emot i början av 80-talet vet jag inte, men med tanke på att den här typen av kritik än idag kan utmålas som offerkoftegnäll så anar jag att det var en och annan som fnös åt det.

Kritiken mot "negerboll" fortsätter att sippra in under tidigt 80-tal. I DN 1 november 1981 beskrivs de negativa betydelserna av själva begreppet "svart" och "mörk" (i motsats till "vit" och "ljus") i en översatt artikel av Sherman Adams (1937-1985). Adams var afroamerikan som deserterade från amerikansk militärtjänst under Vietnamkriget och bosatte sig i Sverige. I en minnestext från 2009 beskrivs han som en "stor, väldig, svart och sann revolutionär". Självklart hade han koll på svenskt språkbruk och frågade retoriskt: "Är vita av naturen rasister mot allt som är svart, från negerbollar till negerkyssar?" Kanske omfamnade han själv de orden (han var den som kallade Jerome Holland "house nigger" vid en demonstration i Sverige 1970) men neutralt är det definitivt inte. Inte i en text som illustrerades med foton på klotter i Stockholm där det står "ARABSVIN" och "SKINS KILL NIGGERS".

1983 introducerade Cloetta godisklassikern Plopp i ny tappning, med lakritsfyllning. I kampanjen ingick den här affischen:

Annons för lanseringen av Cloettas nya Plopp Lakrits i Expressen 2 mars 1983

Huga! Det här var nog bland de mer chockerande överraskningarna jag fick när jag gjorde grundarbetet för den här bloggserien. Bilden hör till en insändare från Annika Nordin som med kraftfullt och stilsäkert språk fördömde Cloettas tilltag. Så här inleds hennes protest:

Av någon anledning hör tydligen sötsaker och negrer ihop. Det har i svensk godistradition under många år till exempel funnits både negerkyssar och negerbollar.

Nu verkar det som om Cloetta är ute efter att lansera ett nytillskott i denna godistradition. En helmörk sötsak bestående av svart lakrits med chokladöverdrag. (Aftonbladet 12 mars 1983)

En åthutning som är svår att bräda! Nordin gjorde en bra sammanfattning av själva begreppet blackface (för övrigt första förekomsten av ordet i svensk dagspress) och delade ut svidande och saklig kritik. Hon uppmanade Cloetta att "göra det enda rätta" och ta bort den rasistiskt belastade reklamen. Jag har ingen aning om hur det gick med den saken, men troligen hände inte så mycket. Cloettas fadäs har i alla fall inte dykt upp i debatten om Fazers "lakritsneger" (de två företagen gick ihop 2000-2008). Cloetta bör nog skatta sig lyckligt att tilltaget från 1983 föll i glömska rätt snabbt, särskilt med tanke på hur det stormat i debatter om Nogger Black, Kinapuffar och andra mer eller mindre exotiska godsaker de senaste åren.

Debatten fortsatte på insändarplats i slutet av 80-talet, men den här gången var det barnens tur. I Expressens "Brev till Barnombudsmannen" utbytte "En icke rasistisk 10-åring" (Expressen 16 oktober 1988) och "Godisfantasten" (Expressen 11 november 1988) åsikter. I det första inlägget fördömdes ordet som "fel och rasistiskt" och alternativen "brunbollar, kokosbollar eller havregrynsbollar" föreslogs. "Godisfantasten" kontrade med att ingen använde ordet för att "vara dum mot svarta människor" och att det var lättare att säga.

"Brev till Barnombudsmannen" blev arena för ytterligare kritik under 1990-talet. Signaturen "Mörkhyad" förklarade att hen blev "illamående varje gång han hör de två orden", det vill säga "negerboll" och "neger" (Expressen 28 juni 1993). Sarah Wendelius, som hade civilkurage nog att gå ut med namn, gick till storms mot rasism generellt, särskilt fientlighet mot flyktingar, och la även till sitt ogillande av just "negerboll" (Expressen 25 augusti 1995). Det klockrena argumentet "det är choklad bakelserna är gjorda av, inte negrer" underströk Wendelius minst sagt sansade ståndpunkt.

Liksom tidigare (och än idag) saknades däremot inte de som ryckte ut till försvar för ordet. Signaturen "Mångfärgat lingon" (Expressen 28 juni 1996) stämde in i kritiken av den uppenbara rasismen mot icke-vita. Samtidigt tyckte hen ändå att det var överdrivet att bli kallad för rasist enbart för bruket av "negerboll" eftersom "vi vita [...] inte [skulle] ta illa upp ifall det fanns några bollar som kallas vita bollar".

Det är rätt fascinerande att läsa de argument för fortsatt använding "negerboll" som framfördes av barn för drygt två decennier sedan. I Facebook-grupper som "Negerbollens dag" skulle man troligen kunna klippa in många av de här barnens insändare oredigerade och få rungande bifall från vuxna människor utan att de någonsin skulle ana att det de gillade var skrivet av 10-åringar.

"Negerboll" dyker upp på fler ställen under 80- och 90-talet, men ofta i sammanhang där skribenten tydligt signalerar att hen är medveten om att frågan är kontroversiell. I Expressen 22 oktober 1986 skrivs i ett kåseri om hur kungen (troligen som kronprins) en gång i tiden köpte "negerbollar" i en kiosk i Sigtuna, men det följs upp med att det "numera kallas chokladbollar" med det halvironiska tillägget att det tyder på att "vi numera lever i ett bättre samhälle". Den 17:e augusti 1986 kåserades i DN om moderata politikern Ulf Adelsohns uttalande om att "de stackars negrerna" i Sydafrika skulle bli utan jobb. Det var alltså i samband med debatt om Sverige skulle upprätta ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen. I samma spalt kommenteras också hur "negerbollar blev chokladbollar, negerkyssar chokladkyssar etc".

Maria Hede skrev om ett allegoriskt möte mellan de olika stora svenska aktörerna i svensk i Aftonbladet (25 april 1988) under titeln "Det stora tidningskriget". Diverse svenska tidningar och tidskrifter framställs som personer med egna röster, åsikter och temperament. Sist i kåseriet får numera nedlagda veckotidningen Husmodern en verbal käftsmäll av Norrskensflamman (numera Flamman) för att ha tagit upp vinnaren i "vår senaste negerbollstävling":

Neger [sa Norrskensflamman]. Det heter chokladboll nu för tiden. Fascister är vad ni är, allihop.

Det var alltså lite skojigt att skämta med, men helt uppenbarligen fanns det medvetenhet om att det var mer neutralt att säga "chokladboll".

Så sent som i mitten av 90-talet påpekade Expressen (30 juni 1995) att det fanns en tid fanns en tid då "negerbollar hette negerbollar och saften kostade bara en krona", alltså ett minne av en svunnen tid.

Ekonomitidningen Dagens Industri gör sitt enda gästspel som källa i den här serien 17 december 1996. Det är inte för att jag valt bort dem; det är nog bara så att ekonomijournalistik och chokladbollar är två ämnen som inte möts särskilt ofta. Tyvärr är det gästspelet lite nedslående.

Finska godistillverkaren Fazer hotades i mitten av 90-talet av bojkott i Storbritannien för sin "lakritsneger". DI:s journalist Mosse Wallén återgav situationen, men kunde av någon anledning inte låta blir att peta in sina egna åsikter om hur "urgamla" benämningar officiellt levde kvar i Finland (Wallén är finlandssvensk) i motsats till Sverige där "utslätade 'chokladkyssar' samt 'choklad- och kokosbollar'" ersatt tidigare benämningar. Minst sagt förvånande ställningstagande från en journalist på DI. Men det är faktiskt inte helt oväntat med tanke på att finlandssvenskan haft en tendens att behålla uttryck som sedan försvunnit från standardspråket i Sverige. Jag har själv sett hur det framhålls som något av ett puristiskt ideal av bakåtsträvande språkpoliser i Sverige. (Ni vet, de där som tycker det är jättemysigt att frallor kan heta "semlor" och blir tårögda när de pratar om att svenskan inte längre har levande konjunktivformer.) Synd bara att vissa finlandssvenskar inte lyckades hålla isär språklig konservatism och politisk förstockning.

Det sista större rycket i debatten innan DO-anmälan i Sjöbo 2003 skedde faktiskt så sent som 2002, och det var intressant DO själv som stod för det. I en helsidesannons (SvD, 14 januari 2002) ställdes en tillspetsad retorisk fråga: "Vilket fikabröd skulle du bjuda dina färgade kollegor på?" Bilden ovanför föreställer såklart chokladbollar (med pärlsocker) och i undertexten påpekas att det kan "bli lite fel om du bjuder en blatte på negerbollar". Om konditoriet i Sjöbo kände till den här annonsen eller inte är svårt att avgöra. Att anmälan kom ett drygt år senare är däremot inte så konstigt. Den allmänna debatten och medvetenheten om ordet "negerboll" hade vid det här laget nått en kritisk punkt. Att fortsätta använda ett ökänt rasepitet för ett enkelt bakverk i offentliga sammanhang inte längre försvarbart i traditionella medier.

En välsmord underhållningsmaskin

Sånggruppen Fisk Jubilee Singers, i folkmun snart kallade "jubelfiskarna", hade anlänt till Stockholm väl förberedda. Deras manager Charles Mumford hade sen åtminstone i december 1894 varit i kontakt med svensk press och säkrat en god inledande publicitet. Mumford finns med över listan på "Anmälda resande" till Grand Hôtel 4 januari som "manager Charles Manford, New York". (Aftonbladet 1895-01-04). Han måste alltså ha rest i förväg för att förbereda för ankomsten av de åtta sångarna i gruppen. Han anlände med morgontåget från Malmö fredagen 11 januari och tog in på Belfrages Pensionat och Hotel på Vasagatan (Stockholms Dagblad 1895-01-11). Redan samma dag ordnade de en privatkonsert på Grand Hôtel för utvalda personer inom pressen och flera "musikälskare". Jubelfiskarna var ett väloljat turnémaskineri som långt i förväg ordnat publicitet, identifierat lämpliga konsertlokaler och hade kontakter som gav dem direkt tillgång till Stockholms bildade elit som bjöds på ett smaskigt förhandstitt på vad som komma skulle.

Jubelfiskarna såg till att några av deras konserter gavs till förmån för lokalt populära ideella ändamål. En konsert i Florakyrkan 27 januari dedikerades till ryska stundister, en frireligiös, evangelisk kristen sekt som förföljdes av ryska staten och den ortodoxa kyrkan. Inkomsterna från en konsert i Musikaliska Akademiens stora sal 28 januari gick till John Ericssons statyfond. Ericsson var den man som låg bakom USS Monitor, ett banbrytande krigsfartyg som hjälpt nordstatsflottan under amerikanska inbördeskriget. (Aftonbladet 1895-01-25) Statyfondens mål var att resa statyer över Ericsson i svenska städer, något som också blev av i både Göteborg (1897) och Stockholm (1901).

 Förutom att donera pengar så skulle insamlingen till statyfonden också "utgöra en hyllning åt den man, hvars snille så kraftigt och avgörande ingrep i det krig, som i främsta rummet utkämpades rörande de förutvarande slafvarnes befrielse". (Nya Dagligt Allehanda 1895-01-25). Fullt så stor inverkan hade Ericsson inte på krigets avgörande, men svenskar var vid den tiden ofta glödande patrioter och hyllade gärna Stora Svenska Män, särskilt om de gjort sig kända utomlands.

"Med ett ord värda att höras"

Jubelfiskarnas första konserten beskrevs i flera Stockholmstidningar dagen därpå i väldigt positiva ordalag. Först av allt nämndes det mest uppseendeväckande och unika: sångarnas hudfärg. Rubriken i Aftonbladet var "Den färgade kören" (1895-01-12) och Nya Dagligt Allehanda (1895-01-12) introducerade dem som "negersångsällskapet". Dagens Nyheter (1895-01-12) beskrev gruppens utseende så här:

Sällskapet, som uppträdde i elegant sällskapsdrägt, företedde en egendomlig blandning i fråga om ansigtsfärgen, negertypen framträder ej hos alla fullt utpreglad, från det djupaste svarta till det elfenbenshvita. De flesta äro ungt folk, den flinke ackompagnatören synes till och med vara anmärkningsvärt ung, och deras prestationer gjorde ett odeladt angenämt intryckt, bådande godt för deras blifvande konserter härstädes.

Att jubelfiskarna var svarta var del av deras dragningskraft. De var väldigt påtagligt synliga främlingar som inte kunde dölja att de var något extremt ovanligt i dåtidens svenska samhälle. De var såklart också ständigt utsatta för fördomar om svarta som var allmängods bland svenskar, särskilt bildade svenskar, vid den tiden. Kommentarer kring deras hudfärg och tillhörande föreställningar förekom i så gott som alla artiklar om, recensioner av eller intervjuer med jubelfiskarna. Dåtidens journalister och författare drog sig ofta inte för att beskriva människors utseende, ofta med öppet positivt eller negativt laddade värderingar. Det kommer vi se gott om exempel av i rapporteringen kring jubelfiskarnas Sverigeturné. För svarta människor kunde beskrivningarna vara rakt av rasistiskt småaktiga och jubelfiskarna beskrevs som "alla af oblandad negerras, nästan sotsvarta, och för öfrigt just icke vidare vackra att skåda" (Ronnebyposten 1895-01-15). Kommenterar om att de alla skulle vara "oblandade" var rätt ytlig rasbiologi, och stämde rent objektivt inte eftersom det var rätt stor variation i hudfärg mellan de olika jubelfiskarna.

De flesta ur pressen imponerades av en "synnerligen vårdad samsjungning" med "friska och klangfulla" röster där tre i gruppen stod ut: andrebasen Jefferson N. Caldwell, andretenoren Charles W. Payne och sopranen Maggie L. Cole. Gruppen som helhet fick beröm för sitt "oändligt fina pianissimi, som ibland likna en eolsharpa eller det dämpade bruset från en orgel". (Stockholmstidningen 1895-01-12) Gruppen var också skickliga i att framföra sånger "så sprittande av lifsglädje, uppfylda af en så medryckande humor och friskhet och sjungna med sådan bravur, att publiken som nyss icke haft långt efter tårarne, brast i skallande skratt" (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1895-01-15).

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) rapporterade från VIP-konserten på Grand Hotel 11 januari och beskrev de inbjudna åskådarna som en "kritiskt anlagd publik". Man var överseende och beredd att lyssna på något som kändes nytt men hade inte höga tankar om "negersång". Som jag beskrev i förra inlägget, "Jubelfiskarnas ankomst", var svenskars erfarenhet av svart amerikansk musik vid den här tiden begränsad till fars och varieté. Den här gången var det något helt annat:

Redan efter de första takterna voro småleendena försvunna och den banala nyfikenheten hade gifvit vika för en vida djupare känsla, som tog sig uttryck i mer än ett fuktigt öga. … Redan den första lifliga applåden förkunnade, att åhörarne voro tagna. Det är icke för mycket att säga, att känslorna efter hand stegrades till entusiasm.

Man kallade de här tårdrypande styckena för "religiösa negerfolksånger", alltså tidiga negro spirituals. De upplevdes som otroligt gripande för den svenska publiken som hade höga tankar om vad man uppfattade som "nationell" kultur. Det bakomliggande traumat orsakat av slaveriet och rasförtrycket var väl bekant för bildade svenskar genom böcker som Onkel Toms stuga och abolitionistiska debattskrifter som återgav de avskyvärda övergreppen mot svarta amerikaner. Amerikansk kultur överlag var svenskar överlag inte imponerade av och verkade se den som "oäkta" lite på samma sätt som vi européer gör även idag (och i viss mån även dagens nordamerikaner). Men jubelfiskarnas spirituals beskrevs av GHT som de "enda nationella sånger, som Nordamerika har att uppvisa" och spelade därför rakt i händerna på känsla för nationalromantik och folklig autenticitet.

Men det var också en rätt blandad repertoar som framfördes, både traditionella negro spirituals och mer allmänt populära europeiska stycken av Strauss och Schubert. Men det var "negersångerna" som imponerade mest av allt enligt Aftonbladet:

Redan från största stunden försattes åhöraren i en egendomlig stämning. Programmet inleddes med ett par religiösa sånger, hvilkas gripande, vemodiga melodier gingo direkt till hjertat. Det var slafvens bön om styrka att bära sitt lidande, hans sorg, hans stilla svårmod och längtansfulla hopp, men i de följande numren fick man äfven höra hans naiva lifsglädje och mundra skämtlynne gifva sig uttryck i sånger, sprittande af ursprunglighet och en smittande friskhet.

Förutom att jubelfiskarna var både proffsiga och slipade musiker så måste det ha funnits en lockelse i kombinationen av exotiska föreställningar kring svarta, sympati för mänskligt lidande och gammal hederlig sentimentalitet. Responsen från den inbjudna VIP-publiken beskrevs som minst sagt entusiastisk och konserten "blev en så fullständig succès, som kören och dess 'manager', Mr. Ch. Mumford, någonsin kunde önska sig". Det gavs åtskilliga extranummer utöver de nio planerade sångerna och Fisk Jubilee Singers var enligt Aftonbladet "med ett ord värda att höras".

Vid det här laget hade alltså managern och tre av sångarna i gruppen blivit identifierade med namn. Det är alltså dags att börja lära känna jubelfiskarna lite mer som individer och jag börjar därför med gruppens musikaliska ledare och primadonna, Maggie L. Cole.

Maggie Porter Cole: "de svarta ögonen blixtra"

Foto av Maggie Cole (född Porter) taget någon gång före 1911; från Fisk University News: Jubilee Singers Number. After Forty Years 1871-1911

Maggie föddes cirka 1853 i Lebanon, Tennessee som dotter till en hushållsslav, "fru Porter". Hon blev alltså enligt de lagar som gällde då egendom till mannen som ägde hennes mor och blev en fri människa först i samband med Emancipationsproklamationen 1862. Hon hade alltså minnen fram till att hon var nio av att vara slav i amerikanska södern med allt vad det måste inneburit. Maggie gick i skola vid Fisk Free Colored School, den institution som senare skulle ombildas till Fisk University i Nashville, Tennessee. Hon hade både läshuvud och en magnifik röst och blev del av den ursprungliga Fisk Jubilee Singers som turnerade för att dra in pengar till det nystartade universitetet. Maggie turnerade med gruppen i tre olika konstellationer under 1870-talet i Nordamerika och Europa och stannade kvar ett tag i Tyskland efter turnén 1875-1878.

Maggie gifte sig 1882 med tenoren Daniel Cole och tog därefter hans efternamn. Hon kallas antingen Porter eller Cole beroende på källa. Med henne på turnén 1895 hade hon en "niéce" med efternamnet Cole och jag kommer därför kolla henne för Maggie i det här och följande inlägg. Efter oenigheter runt med George White, hjärnan bakom de första turnéerna bröt sig Maggie ur och skapade 1884 tillsammans med sin man en egen grupp med namnet Fisk Jubilee Singers. I den nya gruppen ingick flera sångare som varit del av de ursprungliga Fisksångarna, men gruppen var inte längre knuten till universitetet. Den fortsatte däremot att låta sig associeras med lärosätet eftersom det gav gruppen en mer idealistisk framtoning som spelade väl in i den övervägande vita publikens känsla för välgörenhet. Maggies grupp turnerade i USA och Europa under 1880-talet och in på tidigt 1890-tal.

Maggie var alltså en av de ursprungliga medlemmarna i Fisk Jubilee Singers, talangfull, viljestark och med ett temperament värt en primadonna. Under 1876 hade hon blivit så osams med övriga sångarna vid Fisk University att hon blev utsparkad ur gruppen. Maggie togs tillbaka in från kylan igen efter några månader eftersom hon helt enkelt var för skicklig och därmed oersättlig. Det var troligen en rejäl egoboost för henne som troligen lärde henne att veta sitt eget värde och sin talang.

När hon påbörjade turnén i Sverige var hon 42 år gammal och hade varit sopran sen hon var 18. Svenska recensenter märkte hur Maggie tydligt tog sig an ledarrollen; redan efter den andra publika konserten beskrevs hon henne gruppens "musikaliska driffjäder". Det räckte med en "knyck på den präktiga hårknuten à la grecque" för att hon skulle ge en "tillräckligt tydlig vink för det musikaliskt känsliga sällskapet". (Svenska Morgonbladet 1895-01-16)

I en intervju med Aftonbladet (Veckoupplagan 1895-01-24) beskrevs Maggie som en person med karisma och imponerande närvaro. Det gjorde ett extra djupt intryck på intervjuaren att hon tidigare varit slav som levt under extremt svåra förhållanden:

Är hon som sitter där framför mig, som med en verldsdams otvungenhet sköter konversationen och som med en nästan glödande vältalighet skildrar de dystra skådespel, hon som barn fått upplefva, medan hennes min blir allvarlig som en enda anklagelse och de svarta ögonen blixtra, en f.d. slafvinna, ett barn af slafvar, uppväxt i någon usel slafhydda bland Tenessees tobaksplantager och först för trettio år sedan, då en nio års flicka, befriad genom Abraham Lincolns ryktbara "proclamation of emancipation" och ett mördande krig?

Det var nog hisnande för en samtida svensk man att tänka sig att någon som växt upp som slav i en brutal rashierarki kunde växa upp till att bli så dådkraftig, välutbildad och raffinerad. Detaljer om "usel slafhydda" var troligen en överdrift som Aftonbladets journalist själv fantiserade ihop. Maggie var ju dotter till en hushållerska, alltså en så kallad husslav, som rent materiellt troligen hade det bättre än "fältslavarna", de förslavade drängar och pigor som tvingades till hårt och slitsamt kroppsarbete inom plantagejordbruket. Det är från den typen av slaveri som skällsordet "house nigger" ursprungligen kommer från, alltså en anklagande förolämpning riktad mot en svart person som anses gå vita maktmänniskors ärenden. Husslavar var på många sätt del av slavägarens familj och inre krets. De behövde vara mer presentabla och vältaliga och det blev nog ofta rent psykologiskt svårare att behandla dem lika omänskligt som en fältslav. De kunde nog ofta ses som främmande och underliga av fältslavarna, och i det omänskliga slaverisamhället kunde de ofta framstå som att de tog parti för slavägarna, om inte annat för att det var deras enda chans till en dräglig livssituation. Men rent juridiskt var de mänskligt lösöre, ägodelar som kunde säljas mot sin vilja och när som helst utsättas för spöstraff.

Att slaveriet avskaffats innebar ju inte att förtrycket mot svarta hade försvunnit i ett nafs. Maggie tog såklart inte rasdiskrimineringen med en klackspark. Hon och de andra jubelfiskarna blev ofta utsatta för rasdiskriminering i USA; de blev nekade att ta in på hotell, äta på restauranger eller resa i samma tågvagnar som vita. I södern var förtrycket så hårt att gruppen helt enkelt lät bli att turnera där. Aftonbladets intervjuare frågade om hur det gick med tvister mellan vita och svarta i USA:s sydstater. När hon fick den frågan skrattade Maggie och svarade skarpt:

Tvister? Det förekommer aldrig några tvister. Ni kan icke tvista med en hund, och såsom sådana betraktas de svarta. Om en neger misstänkes för något brott, så ger man sig icke tid att utröna, huruvida han är skyldig eller icke: man skipar "rättvisa" sjelf och ofördröjligen. Men förhållandena ha dock blifvit bättre redan. I samma mån som bildning och upplysning spridas bland negrerna, blir också deras ställning en annan. Det komer säkerligen att dröja länge, men erfarna och framstående män erkänna oförbehållsamt, att negrerna i Amerika under de senaste årtiondena gjort märkvärdiga framsteg - större än hvad man på så kort tid kunnat iakttaga med någon annan ras.

Det riktigt anmärkningsvärda är att Maggie hann få tre barn, två söner och en dotter, tillsammans med Daniel Cole. Jag har inte lyckats hitta källor för vilka år barnen föddes, men det måste skett mellan de olika turnéerna under 1880-talet och kanske även så sent som tidigt 1890-tal. Den enda information jag kunnat hitta om Maggies barn är sönerna dog relativt unga, en som soldat i fransk tjänst och en när han låg vid University of Michigan, men inga namn. Dottern hete Imogene Cole Reid och hade någon form av funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde klara sig på egen hand och bodde med åldrande Maggie i Detroit.

Efter det Maggie upplevt under turnéer i amerikanska Södern vägrade hon att sätta sin fot i någon sydstat och flyttade till Detroit och levde där resten av sitt liv. Det var först 1931, när hon var nästan 80, som hon gick med på att besöka en sydstad igen för att delta i Fiskuniversitets 60-årsjubileum i Nashville. Men hon gjorde det på villkor att hon skulle bli skjutsad med bil från Detroit eftersom att hon inte ville finna sig i att åka på rassegrerade bussar eller tåg.

Den talangfulla, viljestarka och stolta Maggie Porter Cole dog först 1942, nästan 90 år gammal, och lyckades, föga förvånande, överleva samtliga av de ursprungliga jubelfiskarna.

I nästa inlägg kommer vi få bekanta oss närmare med fler jubelfiskar och vi kommer börja följa deras resa genom Sverige. Fortsättning följer!

Källor utöver svenska dagstidningar

• Rainer E. Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990
  
• PBS, "Jubilee Singers: Sacrifice and Glory": Maggie Porter, Soprano (2019?)
  
• Andrew Ward, "Maggie Porter (1853-1942)" för BlackPast (2008)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jubelfiskarnas ankomst

I januari 1895 anlände en grupp som kallade sig The Fisk Jubilee Singers till Stockholm med båt via Hamburg. De var amerikaner och vissa av dem hade varit i Europa tidigare, men inte i Sverige eller Norden. De hade varit omskrivna i dagspressen redan innan de kom till Sverige och stockholmarna var nyfikna. De blev snabbt väldigt populära och förekom i tidningar från hela Sverige. Under 1895 omnämndes de runt 2500 gånger och nämnes så gott som dagligen i en eller flera tidningar. De fick snabbt ett skämtsamt svensk smeknamn: “jubelfiskarna”. Under 1895 besökte de över 60 olika orter i Sverige, Danmark, Finland och Ryssland och gav uppemot 250 konserter. De sjöng för tiotusentals på utsålda konserter och drog in miljonbelopp (i dagens pengar). De blev både hyllade och förtalade. De sjöng på hotell och teatrar, i kyrkor och kapell, i brandkårshus och gymnastiksalar. De sjöng för ryska tsaren och för midnattsolen på Dundret i Gällivare. Men vilka var de, jubelfiskarna?

Fisk Jubilee Singers var en välkänd sånggrupp (fortfarande aktiva!) som bestod av svarta amerikaner med koppling till Fisk University i Nashville, Tennessee i USA. Universitet grundades 1866 av nordstadsgeneralen och affärsmannen Clinton B. Fisk för att hjälpa nyligen befriade svarta slavar att skaffa sig en utbildning och höja sin sociala och ekonomiska status. 1871 bildades en a capella-ensemble av studenter vid Fiskuniversitet som ett sätt att samla in pengar till det nya lärosätet och tog namned “Fisk Jubilee Singers” efter hebreiska “yōḇel (samma som i “jubelår”), en gammal judisk tradition där vart femtionde år var tillfälle för att bland annat släppa slavar fria. Många av studenterna vid Fisk hade också blivit befriade från slaveriet i samband med amerikanska inbördeskriget 1861-1865; alltså ett väldigt lämpligt namn på ensemblen.

Fisk Jubilee Singers turnerade i USA under 1870-talet och blev väldigt populära. De var en innovation på den tiden eftersom de var svarta underhållare som inte tog på sig den traditionella rollen av “minstrels”, en form av underhållning med rötter i europeiska gyckleri och folkmusik. I början av 1800-talet i USA uppstod en form av minstrelnummer som var en sorts varitéteater med musik, dans, sång och komiska uppträdanden. Karaktärerna var nästan uteslutande stereotyper av svarta som främst spelades av svartsminkade vita, det ökända “blackface”. Det var i grunden en sorts fars där karaktärerna var fåniga, dumma, vidskepliga, fega och sorglösa; med andra ord väldigt barnsliga och endimensionella vilket var hur  framförallt vita amerikaner såg på svarta vid den tiden. Även en del svarta artister gjorde minstreluppsättningar och även de i blackface (eftersom det var rasstereotypen man var ute efter, inte “riktiga” svarta). Fisk Jubilee Singers bröt mot det här mönstret genom att vara formellt skolade sångare som uppträdde i samma finkläder som vita artister och sjöng finstämda och ofta melankoliska negro spirituals. Gruppen turnerade även i Europa 1875-1878, uppträdde för drottning Victoria av Storbritannien och var en storsuccé både kommersiellt och bland kritikerna. I början av 1880-talet delades ensemblen upp i två separata grupper med samma namn och turnerade i både USA och Europa: en bildades av basen F.J. Loudin och en av sopranen Maggie Porter (Cole) och hennes man Daniel Cole. (Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990). Det förekom artiklar om dem i svenska tidningar redan då, till och med med planer om att de skulle turnera i Sverige under 1878-79, men det blev aldrig av. (Veckoposten 1878-11-02)

Den första konsertaffischen som annonserade jubelfiskarnas första offentliga uppträdanden i Sverige 1895; från Kungliga Bibliotekets samlingar

Redan i mitten av december 1894 publicerades en längre artikel om Fisk Jubilee Singers i Stockholmsbladet Från Birger Jarls stad (1894-12-14) skriven av Gustaf Gullberg. Hela eller delar av texten återgavs i över ett dussin tidningar de kommande dagarna, allt från Cimrbishamnsbladet till Gefle-Posten. Fiskuniversitet beskrevs som att ha gått från “liten byskola för ‘niggers’” till ett “storartadt palats” och deras tidigare turné i Europa som en “storartad framgång”. Gruppens framträdande beskrevs som "egendomliga [i betydelsen “utmärkande, säregen”], halft religiösa, halft folksånger, i förening med stämmornas sällsynta klang och det originella sångsättet väckte öfver allt det största uppseende". Artikeln la stor vikt vid att gruppens medlemmar gått från att de “knappast hade kläder på kroppen” och på grund av USA:s raslagar vägrats att ta in på hotell eller äta på vanliga restauranger, till att bli bejublad succé som reste i “egen Pullmanvagn”. Gullberg avslutade artikeln med den här meningen:

Det ska utan tvifvel blifva mycket inträssant att göra bekantskap med "de svarte trubadurerna" och deras sånger.

Det här var något helt nytt i Sverige för den här tiden. Svarta personer var så ovanliga att det var en mindre sensation om någon dök upp. Det förekom däremot uppträdanden i minstreltradition så tidigt som 1860-talet. Gruppen Christy Minstrels uppträdde i Göteborg i juli 1866 som “framställare av negerkaraktärer” (Göteborgsposten 1864-07-02). Märk väl att n-ordet användes flitigt under den här tiden eftersom det var den vanligaste termen för svarta. Användningen kunde vara både neutral men även extremt fördomsfull. I november samma år annonserade underhållare i Göteborg som beskrevs som “[även] kallade Christy Minstrels” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-05). Fast det var inte det namnet som annonserades med störst bokstäver utan det blev det galopperande rasistiska namnet “American Nigger Singers”. Troligen valdes det för att “minstrel” inte var ett begrepp som var känt utanför engelskspråkiga länder vid den tiden. Samtidigt var också uppfattningar om ordet “nigger” rätt luddiga utanför USA och Storbritannien. Ordet hade använts i svenska tidningstexter sen 1846 men var ett utländskt och smått exotiskt ord. Jag kommer att återkomma till hur ordet “nigger” togs upp i svenska i ett senare inlägg som en del i "N-ordets historia".

Christy Minstrels annonserar i Göteborg under annat namn (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-22)

Samma grupp uppträdde i Stockholm 1866 (Dagens Nyheter 1866-12-06) och 1867 (Stockholms Dagblad 1867-01-19; Aftonbladet 1867-02-19) och återkom återkom till Göteborg 1870 (1870-04-16). De dök upp i Fredriksberg i Danmark, (Sydsvenska Dagbladet 1874-05-23) och Stockholm 1874 (Dagens Nyheter 1874-05-12) och Söderhamn 1878 (Söderhamns Tidning 1878-11-29). Det var bara några få annonser för deras nummer i dagstidningarna och bara kortare beskrivningar av deras uppträdande. Många verkade inte helt på det klara med att de uppträdde i blackface, och troligen enbart var vita. Christy Minstrels, eller åtminstone en grupp med samma namn, uppträdde i London vid samma tid och i Dagens Nyheter 1866 återgavs en översatt artikel med titeln "En vandring genom brottslingarnes qvarter och tillhåll i London".

På en upphöjd orkester stodo fyra negrer och en negreess. En af karlarne slog pukor, två spelade fiol, den fjerde guitarr, qvinnan skakade en klocktamburin. Det svarta "Serenaders", "the christy minstrels", som man i London brukade kalla dem, hvilka sjunger negersånger och accompagnerade af en vild musik dansa negerdanser. Ett dylikt sällskap uppträder för närvarande i vårt Valhalla. Karlarna buro hvita, samt blå- och hvitrandiga byxor, brokiga jackor och röda skärp kring lifvet. De svarta ansigterna stucko upp mellan stora "fadermördare" af hvitt papper. Qvinnan var klädd i en brokig klädning med lysandeo och egendomliga prydnader; ett bredt kläde var knutit kring hufvudet och dess ga, röda snibbar hängde ned på hennes fylliga svarta hals. "Serenader" tror verkligen vid fösta anblicken att han har ett sällskap negrer för sig, synnerligen om han hör den vilda barbariska musiken och de fremmande melodierna. Men den först anblicken bedrager. Bakom dessa, med sot svärtade ansigten dölja sig pojkar från Londons förstäder. Verkliga svarta sångare, icke svärtade med sot, kommo för några och tjugo år sedan öfver från Amerika och medförde dessa negersånger och dessa vilda egendomliga danser. De uppträdde först i St. James Hall och gjorde goda affärer med sina negersånger. Sedan ha de svarta sångarne blifvit på modet i London och man hör på alla gator klocktamburiner, guitarrer och de egendomliga sångerna. Huru man på längd kan finna behag i detta slags underhållningar är mig en gåta.

I den mån svenskar var bekanta med svarta så var det i den här formen av stereotypt gyckleri framfört av vita, troligen engelsmän som helt enkelt cosplayade svarta amerikaner. Den bild man hade av svart amerikansk kultur var lite som motsvarigheten till att presentera svensk kultur med ett random avsnitt av Full fräs med Stefan och Krister. Fast med mindre raffinerad dialog, mer sång och dans och betydligt mer blackface. Jubelfiskarna anlände alltså till ett Sverige vars huvudsakliga erfarenhet av svart musik hade bestått enbart av bokstavligen komiskt rasistiska pajaserier. Det svenskar skulle få en första smak av var inget mindre än tidiga negro spirituals, alltså föregångaren till dagens blues och gospel, och framförda av en uppsättning riktigt skickliga sångare och musiker. I Birger Jarls stad 1895-01-03 skrev Gustaf Gullberg att "Svarta Trubadurer" skulle anlända till Stockholm nån gång mellan 10 och 12 januari. Jubelfiskarna hade genom sin "impressario" (manager) Charles Mumford kommunicerat sina planer till Gullberg som var en etablerad journalist. Första konserten skulle hållas på Musikaliska Akademiens eller Vetenskapsakademiens lokaler. Det var uppenbart att besöket var väl förberett. Tanken var att besöka runt 30 orter i Sverige under vintern. Men den första föreställningen skulle vara "en separatföreställning [...] för prässen"; förväntningar började byggas, en snackis skapas.

Fredag 11 januari anlände "fem herrar och tre damer" med morgontåget från Malmö (plus deras manager). Aftonbladet (1895-01-10) förberedde stockholmare på att det inte var tal om några "variété-tribunernas svarta representanter" utan "professionella sångare" vars sånger "gå till hjerteroten". Förhoppningen var att det "punschdrickande Stockholm" skulle kunna uppskatta något mer raffinerat. En privat konsert skulle ges 11 januari på Grand Hotel för "representanter av pressen och särskildt inbjudna", alltså troligen utvalda delar av Stockholms musiksocietet. Samma dag publicerades de första konsertannonserna i flera Stockholmstidningar och man tryckte upp affischer (se ovan). Dagen efter, 12 januari, kom de första recensionerna. De förmedlade beundran, förundran och hänförelse över vad man bevittnat.

Så vilka var dessa anonyma jubefiskar? Hur togs de emot av dåtidens svenska offentlighet? Och hur gick det med deras turné? Fortsättning följer i nästa inlägg.

N-ordets historia: introduktion

För knappt nio år sen skrev jag några texter om chokladbollens historia utifrån ett språkligt perspektiv. Det var för att jag länge hade bevittnat diskussioner om vad chokladbollar “egentligen” hette. Eller för den del vad de “alltid” hetat. Alltså bara massa rent personligt tyckande, oavsett om man ansåg att ordet var förkastligt eller fullt neutralt.

Jag har varit intresserad av kunskap i allmänhet sedan barnsben. Sen åtminstone övre tonåren har jag varit lite extra intresserad av historia och språk, och gärna språkhistoria. Att ta in kunskap och även att sprida den har varit en passion länge, bland annat genom att jag varit aktiv på Wikipedia sen 2005, och även i systerprojektet Wikisource där jag främst arbetat med att transkribera äldre litteratur. Jag är också rätt intresserad av identitetspolitik, mångkultur och sociolekter och kanske allra mest är jag fascinerad av nischat språk, vare sig det är facktermer, slang eller allmänt vardagstugg. Ord som anses “fula” för att de är tabu på något sätt är kanske det göttigaste jag vet eftersom de är en sorts skrattspeglar av hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Det mest fascinerande är att alla samhällen har dem, oavsett hur upplysta eller frisinnade eller demokratiska de framstår. Sverige och svenskan är inget undantag, och när jag skriver det här våren 2024 så skulle nog en förkrossande majoritet av svensktalande hålla med att det utan konkurrens mest tabubelagda ordet är det så kallade n-ordet, d.v.s. "neger".

Därför vill jag bidra med ökad kunskap och förståelse kring ordets historia, både för mig själv och andra. Och för att förtydliga: med “kunskap och förståelse” så avser jag inte att rentvå eller rehabilitera något. När jag skrev om chokladbollens historia utifrån ett språkligt perspektiv 2015 så förklarade jag så här:

Jag själv säger, skriver och tänker "chokladboll". Det är till att börja med befängt att benämnda något, allra minst ett bakverk, med ett ord som bygger på laddade skällsord. Det är ju som att ha maträtter med namn som "kukpaj" eller "luderkaka". Samtidigt är det också långt värre än de tillspetsade exemplen. "Neger" är ju ett rasepitet med historik som bottnar i vit rasism, brutal europeisk kolonialism och aktivt motstånd mot grundläggande mänskliga rättigheter för svarta.

Och med det sagt så kommer jag här att skriva ut ord som jag vet är väldigt laddade och av många anses onämnbara i både tal och skrift. Det är inte för att jag tycker det är viktigt att skriva ut dem i sig, eller på grund av principer som har med yttrandefrihet att göra. Jag vill helt enketl bidra med kunskap kring språkbruk och dess historiska bakgrund på en detaljnivå som mig veterligen aldrig gjorts. Jag gör inte anspråk på att vara expert eller forskare men jag tar uppgiften på allvar och vill göra den ordentligt. Det är för att andra själva ska kunna granska de källor jag använt och enkelt ska veta exakt vilket ord och vilken stavning som faktiskt använts i källorna. Det är något som kräver att jag inte förvanskar eller döljer ord.

Angående tolkningsföreträde

Jag identifierar mig inte som svart och aldrig uppfattats som svart, vare sig helt eller delvis, och har alltså ingen egen erfarenhet av att ha blivit tilltalad som "neger". I den här texten åberopar jag inte personlig erfarenhet av ordet som vit mestadelssvensk (med inslag av ryskt och finskt) utan utgår från publicerade källor som skrivits av och för en svenskspråkig allmänhet. Min utgångspunkt är att försöka redovisa hur man använde och uppfattade "neger" på svenska under olika historiska skeden, inte hur vi uppfattar det nu, i mitten av 2020-talet.

Jag tycker personligen att man på svenska inte i något sammanhang bör använda "neger" som en neutral benämning på personer av mörk hudfärg och som har genetiskt påbrå från Afrika söder om Sahara. Alltså de personer vi oftast kallar “svarta” idag och ibland även mer specifikt i Sverige “afrosvenskar”. De svarta personer som vill använda "neger" om sig själva får ju såklart avgöra det själva även om jag tror det generellt är en dålig idé på grund av hur laddat ordet är.

Att det skulle vara en rasistisk handling enbart att uttala eller skriva ut ett visst, oavsett sammanhang eller kontext, anser jag däremot inte vara en hållbar eller försvarbar åsikt, och det är oavsett vem som gör det. I det här inlägget har jag övervägt noga när och hur jag skriver ut n-ordet för att det inte ska framstå som att jag bara är ute efter att provocera eller utmana.

 

Begreppet "n-ordet"

Själva begreppet “n-ordet” är ett lån från amerikanska engelska (“the N-word”) som är en eufemism för att undvika att säga eller skriva ut ordet “nigger”. Det ordet var ursprungligen en variant av det äldre engelska "neger" eller "negar" med betydelsen “svart (mans)person” som går tillbaka på det spanska “negro” som i sin tur kommer från det latinska ordet för “svart”. “Negro” har på engelska ofta skrivits med inledande stor bokstav och fungerat som ett adjektiv i uttryck som “Negro culture” (“svart(a människors) kultur”). Begreppet “negro” var den mest neutrala och formella termen för svarta som användes i USA och var i allmänt bruk en bit in på 1970-talet. Det ersattes sen gradvis av “black” respektive “African American” (med eller utan bindestreck) där det senare är mer formellt och anses också mer politiskt korrekt. “Negro” förekommer fortfarande i USA viss mån, men främst som ett väldigt familjärt tilltal mellan svarta eller i namn på till exempel äldre publikationer som Journal of Negro Education, men anses idag överlag förlegat och i vissa fall nedsättande. Jag tror att det är närmast att likna vid ordet “färgad” på svenska; ett ord som tidigare var gångbart och neutralt men som idag men som idag är anses ålderdomligt och i värsta fall förolämpande. (Jim Crow Museum, oktober 2010, "When Did the Word Negro Become Socially Unacceptable?"

I USA utvecklades användningen av “nigger” i två varianter som användes av vita om svarta i nedvärderande eller direkt förolämpande syfte, och ett ord som också användes av svarta om andra svarta (eller sig själva) som en sorts social självidentifikation. Det finns beskrivet i källor från 1830-talet att “nigger” betraktades som nedsättande av svarta amerikaner och var troligen det långt innan det dokumenteras skriftigt. Idag beskrivs det som “kanske det mest förolämpande och kränkande rastillmälet i engelska språket”. (Rahman, “The N Word: Its History and Use in the African American Community” Journal of English Linguistics 2011, volym 40:2; min översättning.)

 

Den engelska termen “the n word” har funnits åtminstone sen tidigt 1990-tal och blev allmänt känd i samband med rättegången mot OJ Simpson 1995 där amerikanska rasfördomar var en central del av försvarsadvokaternas strategi att få Simpson frikänd. Det tidigaste belägget jag kunnat hitta i text på svenska är i Svenska Dagbladet 1995-09-01 och beskriver då det engelska ordet “nigger”.

 

Första gången “n-ordet” verkar ha använts i en svenskspråkig tidningstext som en ersättare för det svenska ordet “neger” var i juni 2009 i ett citat av Kitimbwa Sabuni för Afrosvenskarnas Riksförbund (idag Afrosvenskarnas Riksorganisation).

[Lantmäteriet] hävdar att n-ordet var neutralt på 1800-talet. Vad är det för historisk naivitet? På den tiden jämfördes afrikaner med apor i skolböcker. Så man hade inte en neutral inställning till svarta - det var direkt rasistiskt. (Aftonbladet 2009-06-07)

Användningen har sen dess ökat i takt med att det ord som det ska ersätta har tagits ur bruk och blivit allt mer tabu. I redaktionell text förekom “neger” i någon sorts neutral bemärkelse sista gången i maj 2003 och då i sammansättningen “negerboll”. (Se mitt tidigare blogginlägg om detta.) Som en avsedd neutral beskrivning av svarta personer så var troligen sista gången ordet användes i en svensk tidningstext i Dagens Nyheter 2007-03-05 i en insändare med rubriken “Etnisk rensning är inte samma sak som folkmord”:

Större etniska rensningar är på senare tid är [diverse historiska exempel] och den arabiska fördrivningen av negerfolk från Darfur i Sudan, som pågår just nu.

Senare exempel än så kan ha förekommit, men jag har inte kunnat identifiera dem genom Kunglig Bibliotekets söktjänst Svenska tidningar, även efter att ha lusläst en stor mängd sökträffar från senaste 20 åren. "Neger" fortsatte att användas även efter 00-talet, och förekommer än idag i tidningstexter. Men nån gång från 1990-tal och framåt så förekommer det nästan enbart i en kontext där ordet i sig diskuteras, enskilt eller i sammansättningar, eller i direkta citat. Som en generell eller neutral beskrivning på en svart individ eller svarta personer som grupp så är det sedan åtminstone 20 år helt oanvändbart.

 

Kunskapsläge och opinion

Det har skrivits och talats en hel del om "neger" som som ett tabuord i svenska, främst efter ca 2010. Bland de första utförliga resonemangen i en text från Språktidningen 2011-06-08 som beskrev den då rätt färska debatten kring att byta ut ordet från nya upplagor av Ture Sventon och Pippi Långstrump. Det förklaras varför det anses problematiskt och hur det bör behandlas i modern svenska; vissa menade att det ska tas bort från samtliga nyutgåvor, andra att det borde behållas för att belysa det förflutnas perspektiv. De exempel som ges är litterära stereotyper av svarta snarare än beskrivning av verkliga människor.

Det som har lyfts fram framförallt senaste tio åren är användningar i texter som de flesta idag ryggar tillbaka från som främmande eller rentav extrema. N-ordsanvädningen i Ture Sventon-böckerna framstår som nästan oskyldiga om man jämför med exempel som Amat Levin tagit upp på sajten Svart historia (senare också en bok) från 1931 och 1932. Exemplen är tagna från tidningstexter som beskriver hur folk från Senegal och Centralafrika visades upp på Djurgården som mänsklig kuriosa. Överlag är de exempel som Levin en användning av ordet som ganska precis speglar hur vi idag ser på n-ordet, åtminstone i offentliga sammanhang och i medier som inte har en tydlig högerpopulistisk eller invandringskritisk inriktning. Det har nämnts att "neger" en gång sågs som neutralt. till exempel i "Så blev n-ordet det mest förbjudna" i Aftonbladet 2017-12-07. Men jag har också själv sett och hört diskussioner med kontentan att att det egentligen alltid varit behäftat med rasistiskt tankegods och därför alltid är lika illa oavsett historisk kontext.

Det är rätt sparsamt med historiska exempel som anges i texter om ordet senaste åren, i alla fall sånt som är riktat till den bredare allmänheten. I diskussioner och debatter som jag själv bevittnat i offentliga samtal och sociala medier så tycks uttalanden nästan enbart bygga helt på åsikter, inkonsekvent logik och osakliga påståenden. De som argumenterar för att n-ordet inte är (eller inte borde vara) laddat är i min mening överlägset sämst i sina argument, framförallt i hur språk fungerar. De uppvisar oftast också en chockerande brist på förståelse om varför n-ordet upplevs kränkande. Men även de som argumenterar mot n-ordets användning verkar ofta sakna kunskap om dess historiska bruk. Mitt intryck åtminstone senaste 10 åren är att det inte bara gäller random nätkrigare utan faktiskt de flesta författare, journalister och opinionsbildare som skriver om ämnet.

Det är ont om exempel som ges i senare tiders texter på hur n-ordet kan ha använts neutralt eller till och med positivt och beundrande. En av få exempel jag sett förekommer i ett blogginlägg från Forskning & Framsteg (2012-11-29) om diktsamlingen Den mörke brodern: Negerlyrik i urval från 1957. Det är en bok som från samtidens perspektiv verkar ha vara ett genuint försök att ärligt tolka om poesi skriven av svarta från franska, spanska och portugisiska till svenska. Även om den har haft avsikten att sprida kunskap om svarta poeters lyrik så skulle den nog idag framstå som tondöv och exotiserande.

Så vitt jag vet finns inte någon detaljerad forskning om n-ordets användning i svenska ur ett historiskt perspektiv. I Laddade ord av språkvetarna Lars Melin & Mikael Parkvall (2016) beskrivs det som något som idag är djupt kränkande och problematiskt, men de kritiserar både nutida försvarare och kritiker av ordet som historielösa, framförallt yngre svensktalande. Som moderna akademiker med språk och lingvistik som expertområde vet de mycket väl att språk är föränderligt och att ord kan ändra betydelse och få helt andra undertoner, ibland på rätt kort tid. De beskriver sin syn på att tabubeläggandet av "neger" i hög grad var något som drevs fram av vita svenskar. Svarta svenskar var extremt få fram till åtminstone sent 1900-talet och att de menar att det saknas belägg för att de få som svarta som bodde i Sverige hade särskilt mycket åsikter i frågan. "Neger" kunde alltså användas “värdeneutralt” till cirka 1990 i svensk dagspress och Melin och Parkvall är väldigt bestämda med att befintliga och relevanta samtida källor är eniga på den punkten. "Neger" ersattes mer och mer konsekvent från 1990-talet och framåt med “svart/svarta” som blev den nya neutrala termen. De likställer ordet med andra äldre ord som “lapp”, “eskimå” och “zigenare” som idag ersatts av “same”, “inuit” respektive “rom”.

Tobias Hübinette är forskare som specialiserat sig på uppfattningar om ras och etnicitet i Sverige i modern tid. I Svensk rasism under efterkrigstiden (2021; kapitel 3) beskriver han n-ordet som det vanligaste svenska ordet för svarta från 1940-talet fram till 1970-talet. Användningen beskrivs som vanlig och helt normaliserat, men att det även förekom kritik mot ordet. Det förekom att svarta som flyttat till Sverige beskrev “neger” som lite väl likt engelska “nigger” och därför kunde ha en “otrevlig klang i en engelsktalande öron” (Expressen 1953-11-08). Hübinette ger exempel där ordet kunde användas som ett skällsord, men då mer specifikt med tillägg som “jävla”. Han ger också många exempel på hur ordet kunde användes både exotiserande och fördomsfullt.

Samma dag som det här inlägget lades upp (2024-06-11) presenterade Språktidningen en opinionsundersökning om vilka ord som uppfattas som “fulast” i svenska idag. "Neger" var klar vinnare som fulaste ord även om graden av tabubeläggande varierar beroende på bland annat ålder, kön och partitillhörighet. En del av historiken för n-ordet tas upp av Språktidningen, bland annat beskrivning av hur ordet gått från “förhållandevis rumsrent till tabu”.

Undersökning

För att bidra till kunskapen om hur "neger" har använts historiskt så ska jag i kommande blogginlägg dyka ner i en mer detaljerad historik för ordet. Eller rättare sagt orden, för det finns faktiskt två: “neger” som funnit i svenska från sent 1600-tal och det något nyare “nigger” som dök upp i svenska först på 1840-talet. Det nyare ordet är något som för det flesta svensktalande idag ser som ett rent engelskt ord. Det äldre ordet är det som de flesta ser som det enda relevanta svenska n-ordet och att det även är den direkta motsvarigheten till engelskans "nigger". Går vi bakåt i tiden och äldre källor så är det inte fullt så enkelt. Båda de svenska n-orden har haft samma grundbetydelse (“svart (mans)person”) men har använts rätt olika: “nigger” har i princip alltid varit något nedsättande, stereotypt och ofta öppet rasistiskt medan “neger” använts i betydligt fler sammanhang, positiva, negativa och neutrala.

Jag ska försöka sammanfatta historiken för de två n-orden utifrån hur de använts och beskrivits främst i tidningstexter, ordböcker, uppslagsverk och översättningar till och från engelska. I nästa inlägg kommer jag att börja med att beskriva det “bortglömda” n-ordet.