T-ordets historia del 1: bakgrund

Jag har länge varit passionerat intresserad av språk och ords historia. Sedan första gången jag upptäckte Svenska Akademiens ordbok i digital form någon gång runt tidigt 00-tal så har jag minst en gång i veckan, ibland dagligen, sökt på ord för att förstå deras ursprung, etymologi och varianter. Varifrån ord kommer, vad de betytt tidigare, deras olika nyanser både idag och igår tänder regelbundet ett intressets gnista i min nördiga själ. Sedan lite längre tid tillbaka har jag också varit intresserad av identitet och identitetspolitik, alltså hur och varför människor anser att de själva eller andra tillhör en viss grupp i samhället.

För drygt tio bevittnade jag i realtid hur ett ord som jag hade sett användas i progressiva och positiva sammanhang utmålades som förolämpande, fördomsfullt, av vissa rakt av onämnbart (om man inte själv var det). Ordet var “transa” och för mig var det som skedde ett tydligt tecken på en ganska specifik form av revanschlusta på samhället i stort för tidigare oförrätter och övertramp: “Ni behandlade oss som smuts i årtionden och pratade över huvudet på oss. Nu jävlar är det vår tur att äga språket. Titta på oss: det är vi som är kapten nu.” Något som förvånade mig var att det inte var ett ord som under lång tid varit öppet ifrågasatt och skapat debatt, som de ökända svenska n-orden. Istället verkade det som om ordets valör hade debatterats i slutna kretsar utan inblandning från en bredare språkgemenskap. Det verkade till och med som att den äldre generationen som hade myntat, utvecklat och även kallat sig själv det kanske inte tagit del av diskussionerna. Så därför har jag ägnat en hel del tid åt att utforska ordets betydelse och försöka sätta mig in i hur det uppkom och utvecklades, vad dess ursprung är, utvecklingen av samhällets syn på könsöverskridande handlingar och varför den svenska språkgemenskapen kan vara så oense kring ett visst ord.

“Transa” finns belagt i skrift sedan åtminstone 1979 då för första gången förekom i en kontaktannons där en anonym 43-åring sökte en brevvän. Det är alltså betydligt äldre än “mess” (2001) men yngre än “media” (1950). Att det dök upp i skrift i en dagstidning betyder garanterat hade använts i tal tillräckligt länge för att någon skulle tyckt att det var värt besväret att få ner det i skrift. Jag skulle gissa att det kanske hade börjat dyka upp som term redan 1975, kanske till och med tidigare. Det skulle troligen gått betydligt snabbare idag med digital kommunikation och sociala medier men den mer analoga världen tuggade på lite långsammare på 1970-talet. Notera att samtliga övriga annonser för brevvänner är inriktade på bögar (“HS”), lesbiska (“lesb”), BDSM-intresserade (“sträng herre”) eller transvestiter. Ja, och så ett par som söker “kvinna el par f okonv träffar”, alltså omskrivning för trekant och en lankesisk lärare. Jag kommer ta upp lite historik kring om äldre kontaktannonser i dagstidningar både av och för transvestiter och även annat queert folk.

Från småannonsdelen i Dagens Nyheter 1979-09-30 i sektionen “Brevväxling”.

 

Tekniska transor och engelska systerord

 

Det finns faktiskt ett mycket tidigt belägg för ordet “transa” som ett helt annat substantiv i ett kåseri av Marie-Louise Segerstedt [https://sv.wikipedia.org/wiki/Marie-Louise_Segerstedt] från 1957 men då var det en förkortning för transformator till en modelljärnväg (Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning, 1957-10-12, sida 15). En motsvarighet finns för det engelska ordet “tranny” som redan på 1960-talet användes i betydelsen “transistorradio” och senare även för “transformator”, “växellåda” (transmission), slang för övergång från ett skateboardtrick till ett annat och bilmodellen Ford Transit. Jag misstänker säkert även andra substantiv som börjar på “trans”. I amerikansk engelska så har ordet “tranny” enligt en källgenomgång på sajten TransAdvocate (Cristan Williams "Tranny: An Evidence-Based Review", 2014-04-28) ursprungligen varit en internterm för “dragqueen” eller “transvestit” och varit väldigt vanligt inom bögvärlden. Det har varit tydligt kopplat till dragshow och underhållning och senare även till sexualitet och porr. Det plockades upp i dagspress och andra media under 1980-talet och fick ett uppsving som ett rätt neutralt eller till och med positivt ord under 00-talet, bland annat av dragikonen RuPaul. Men efter det som engelska Wikipedia beskrivit som “viss förvirring huruvida det var ett skällsord, en acceptabel term eller ett årertaget ord för enhighet och stolthet“ (min översättning från inledningen till artikeln "tranny" på engelska Wikipedia så blev det utdömt som ett rent skällsord någon gång kring 2010. Märk väl de här olika utvecklingsstegen för det engelska ordet: internord inom en marginaliserad grupp, sedan både rätt queert och sexualiserat, upplockat i allmän media och till slut kontroversiellt. Tittar man på svenska källor så följde “transa” väldigt liknande utvecklingssteg med ungefär samma startår och bara några års fördröjning.

 

Ett ord har alltså gått från obskyr vardaglig form av “transvestit” och senare även “dragqueen” (eller det mer interna “druga”) till att åtminstone en betydande minoritet svensktalande betraktas som ett rent skällsord. Det är rackarns fort i språksammanhang, även för modern tid. Det finns däremot tydliga tecken på att en betydande del av svensktalande är ganska ovetande om dess problematik, troligen fler än de som bara är slirigt “transskeptiska” eller rentav hatiska mot transexualitet och alla former av könsöverskridande beteende. Det är väldigt annorlunda mot till exempel “neger” som fasades ut ur språket mer gradvis och där det fanns en offentlig diskussion under längre tid (se lite exempel på det från mitt tidigare inlägg rörande chokladbollens historia). I senaste uppdateringen av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 2026 har inte “transa” försetts med någon varning utan är bara “vard[agligt]”, till skillnad från till exempel “zigenare” (“starkt nedsätt[ande]”) och till och med “indian” (“kan uppfattas som nedsätt[ande]”). Ordboksredaktionen rättar inte definitioner vid minsta tecken på kontrovers men att man inte noterat behovet av att sätta någon brasklapp på uppslaget för “transa” är ett väldigt tydligt tecken på att uppfattningen om att ordet är fult inte är särskilt spridd och begränsad till vissa kretsar. Jag gissar på att det kommer ändras i nästa upplaga för just “indian” var något som började snackas om som fult kring 2011, alltså kanske fem år tidigare än “transa”.

 

HBT och glam på 00-talet

 

Jag minns själv ordet “transa” som väldigt positivt laddat under 00-talet. Jag volontärade på Stockholm Pride några år i början av 00-talet och minns tydligt hur “bögar, flator och transor” var en standardramsa för att gestalta det som då hette HBT-rörelsen (homosexuella, bisexuella, transsexuella). Det var inte bara något som var internt för Pride utan användes också i media under Prideveckan. Bögarna, flatorna och transorna var liksom symbolen för det queera och samlades på scener, i parader, workshops, manifestationer (och för att det inte ska bli för komplicerat att skriva om så får vi också lite låtsas om att bisexuella inom HBT-rörelsen var osynliggjorda). De personer som i Pridesammanhang kallades och kallade sig själva “transor” var främst (manliga) dragartister och en och annan transvestit och de framställdes inte alltid tydligt åtskilda. Det vad väldigt sällan eller i princip aldrig transsexuella, och jag minns själv hur tydligt det här var.

 

Och så hade vi verbet: att “transa” var att genderbenda i smink och kvinnokläder, gärna i Prideparken i Tanto eller på nån klubb som TipTop på Sveavägen. Och på paradlördagen såklart. Det var att rollspela, normbryta, utmana och ha kul samtidigt. GALA! Det tydligt problematiska i efterhand var ju att transsexuella kom i skymundan och överglänstes av glammiga och skojiga drugor och transvestiter. Det här med att bögars intressen, kamp och rättigheter har fått det mesta av uppmärksamheten i den queera kampen är ett återkommande tema inom modern queerhistoria. Det var ända in på sent 1990-tal då när den queera rörelsen ofta bokstavligen handlade enbart om “homofrågor” med lesbiska som fick spela andrafiol i många sammanhang.

Min mer “officiella” språkkänsla fram till 2015 var att  “transa” främst betydde och var synonymt med “transvestit” (som i SAOL). Och det kunde också betyda “druga”, alltså en äldre queerintern term för en dragshowartist, en dragqueen. Jag har inget minne av att jag uppfattade att det motsvarade det som idag benämns vare sig “transkvinna”, “transman” eller “transperson”; det var ju något helt annat och var något jag inte minns som det minsta skojigt eller glammigt. Transkvinnor och -män var mer liksom, tja, kvinnor och män men födda i fel kropp och allt det där som krävde massa rätt komplicerade åtgärder. Framförallt var “transperson” helt enkelt inte ett etablerat ord eller begrepp på 00-talet. Till och med själva termen “queer” var rätt nytt och var främst något som akademiker och medelklassaktivister slängde sig med. Min begränsade kunskap om transfrågor för 20 år sedan var begränsad till den transsexuella upplevelsen som framställdes som tung, dyster och hårt åtgången av samhällets väldigt snäva syn på kön. I min bristande kunskap var transsexualitet i princip bara diffust depp och lidande, nästan på samma tragiska nivå som AIDS-epidemin.

 

När jag gjorde research kring ordet “transa” så hade jag inga större problem att hitta texter om vikten av just den här uppdelningen, till exempel i en artikel i Aftonbladet från 2006-08-03 med rubriken “Vi är födda i fel kropp”. Här är ett citat från 55-åriga Jeanette Christine Hemmingsson som är en av flera transkvinnor som intervjuas:

Jag är helt enkelt en kvinna i fel kropp. Ingen transa som triggas sexuellt av att bära kvinnokläder. Jag är transsexuell men det är först nu jag gör något åt det. Jag går ett treårigt program för att göra om mig.

Innan någon hoppar på beskrivningen av transvestiter så är det viktigt att veta att det funnits en hel del föreställningar kring transvestism som en sexuell läggning, fetisch eller kink. Att klä sig på ett visst sätt är ju något som kan ingå i sexuell utlevnad, något som idag är mindre stigmatiserat, om inte helt rumrsent. Men när Jeanette (född cirka 1951) växte upp hade det svenska samhället överlag väldigt svårt att förstå skillnaden mellan olika former av könsöverskridande; allt placerades ofta i samma korg av asociala avarter, oavsett om du hade vad som idag diagnosticeras som könsdysfori, om du växlade i hur du uttryckte könsroller eller om du helt enkelt tyckte att sex var hetare om du klädde dig "utanför ditt kön". Om du dessutom var annat än heterosexuell fick du brottas med ytterligare fördomar kring snusk, särskilt om du var man som tyckte om att ha sex med män. Det fanns ett reellt och väldigt konkret behov för transfolk att inte föra alla kamper på en och samma gång och därför delades saker upp en hel del. En väldigt bra illustration av det här finns i en text av transaktivisten Phyllis Frye där hon väldigt tidigt använde begreppet “transperson” på engelska 1979:

Utdrag från utkast från 1979 till förslag att införa begreppet ”transperson” som grupp skyddad från diskriminering i arbetslivet på TransAdvocate sajt (originalet hos Houston Transgender Archive).

Min översättning: "Transperson är bara en sammanfattande kortform för transsexuella, transgenderister [en äldre kategori och term som idag inte längre används och som betecknade bland annat sexualitet] och transvestiter. De tre kategorierna överlappar och utesluter inte nödvändigtvis varandras uttryck. Men de har väldigt lite gemensamt utom till det yttre och i att vara missförstådda. För att undvika förvirring för en utomstående som är engagerad men osäker så kommer begreppet transperson att ge en grund för inledande kommunikation för att inleda förståelse om den specifika identiteten.

Transvestiter drogs inte heller alls för att kalla sig “transor” i tidningsintervjuer under 00-talet. I artikeln “Sara kräver fler kön!” i Svenska Dagbladet 2003-02-20 så beskriver sig den intervjuade Sara som omväxlande “transvestit” eller “transa” och sina gelikar som “vi transvestiter” eller “oss “transor”. Liknande användning fortsatte långt efter detta. Socialreportageprogrammet Tendens i P1 sände i maj 2009 “Jag är en helt normal transa” om en äldre transvestit som berättar hur han kom ut för sin familj. Titeln på programmet är självbeskrivande citat använt av en seriös, modern och synnerligen pk-känslig medieorganisation. P1 Dokumentär sände dokumentären "Transan och jag" i mars 2014 och igen i oktober 2024. Med de två radiodokumentärerna så är det viktigt att komma ihåg att P1 är en ganska trendkänslig institution som är försiktiga med ordval, särskilt om det handlar om identitetsord.

Kursändring

Bara ett drygt år senare, i juli 2015 blev Medierna i P1 grundligt utskällda på Twitter som transfobiska för att de använt “transa” i ett reportage om Elisabeth Ohlsson Wallins utställning “Ecce homo”. Betydelsen i Tendens var helt klart “transvestit”, specifikt en medelålders man som hållt det för sig själv i 40 år. I Medierna var betydelsen rätt uppenbart “dragqueen”. Diskussionen kan jag inte hitta längre. Men jag minns tydligt själv hur Tredje statsmakten i frustration protesterade “Vi är inte transfoba!” Svaret från transaktivistiska krikter var att “t-ordet” inte länge fick användas eller uttalas om man inte själv var transperson, alltså som en parallell till hur engelska “nigger” blev off-limits att skriva eller uttala för den som inte själv är svart, och senare även det svenska “neger”. På vilket sätt “transa” varit ett utpräglat skällsord tidigare minns jag att ingen förklarade och det som förvånade mig var att jag inte sett röken av någon föregående debatt eller åtminstone allmänt spridd kontrovers.

När jag provade att söka på “transor” på Twitter/X när jag gjorde research för det här 2024-25 så verkade det övervägande användas i inlägg som är oförsonligt kritiska eller raljerande mot transfrågor. Oftast var inläggen plumpa, hånfulla och edgigt memiga från användare med barnsligt provokativa namn som “BananaDolf Hilter”. Ibland helt öppet hatiska. I någon mån verkar det förekomma fortfarande i neutral eller nästan positiv bemärkelse, men betydligt mindre än fram till 2014.

Jag tänkte nöja mig så långt för den här introduktionen. I nästa del i serien tänker jag titta närmare på ordet som “transa” ursprungligen var en kortform av: "transvestit". Inshallah kommer det ske åtminstone detta år.