Jubelfiskarnas ankomst

I januari 1895 anlände en grupp som kallade sig The Fisk Jubilee Singers till Stockholm med båt via Hamburg. De var amerikaner och vissa av dem hade varit i Europa tidigare, men inte i Sverige eller Norden. De hade varit omskrivna i dagspressen redan innan de kom till Sverige och stockholmarna var nyfikna. De blev snabbt väldigt populära och förekom i tidningar från hela Sverige. Under 1895 omnämndes de runt 2500 gånger och nämnes så gott som dagligen i en eller flera tidningar. De fick snabbt ett skämtsamt svensk smeknamn: “jubelfiskarna”. Under 1895 besökte de över 60 olika orter i Sverige, Danmark, Finland och Ryssland och gav uppemot 250 konserter. De sjöng för tiotusentals på utsålda konserter och drog in miljonbelopp (i dagens pengar). De blev både hyllade och förtalade. De sjöng på hotell och teatrar, i kyrkor och kapell, i brandkårshus och gymnastiksalar. De sjöng för ryska tsaren och för midnattsolen på Dundret i Gällivare. Men vilka var de, jubelfiskarna?

Fisk Jubilee Singers var en välkänd sånggrupp (fortfarande aktiva!) som bestod av svarta amerikaner med koppling till Fisk University i Nashville, Tennessee i USA. Universitet grundades 1866 av nordstadsgeneralen och affärsmannen Clinton B. Fisk för att hjälpa nyligen befriade svarta slavar att skaffa sig en utbildning och höja sin sociala och ekonomiska status. 1871 bildades en a capella-ensemble av studenter vid Fiskuniversitet som ett sätt att samla in pengar till det nya lärosätet och tog namned “Fisk Jubilee Singers” efter hebreiska “yōḇel (samma som i “jubelår”), en gammal judisk tradition där vart femtionde år var tillfälle för att bland annat släppa slavar fria. Många av studenterna vid Fisk hade också blivit befriade från slaveriet i samband med amerikanska inbördeskriget 1861-1865; alltså ett väldigt lämpligt namn på ensemblen.

Fisk Jubilee Singers turnerade i USA under 1870-talet och blev väldigt populära. De var en innovation på den tiden eftersom de var svarta underhållare som inte tog på sig den traditionella rollen av “minstrels”, en form av underhållning med rötter i europeiska gyckleri och folkmusik. I början av 1800-talet i USA uppstod en form av minstrelnummer som var en sorts varitéteater med musik, dans, sång och komiska uppträdanden. Karaktärerna var nästan uteslutande stereotyper av svarta som främst spelades av svartsminkade vita, det ökända “blackface”. Det var i grunden en sorts fars där karaktärerna var fåniga, dumma, vidskepliga, fega och sorglösa; med andra ord väldigt barnsliga och endimensionella vilket var hur  framförallt vita amerikaner såg på svarta vid den tiden. Även en del svarta artister gjorde minstreluppsättningar och även de i blackface (eftersom det var rasstereotypen man var ute efter, inte “riktiga” svarta). Fisk Jubilee Singers bröt mot det här mönstret genom att vara formellt skolade sångare som uppträdde i samma finkläder som vita artister och sjöng finstämda och ofta melankoliska negro spirituals. Gruppen turnerade även i Europa 1875-1878, uppträdde för drottning Victoria av Storbritannien och var en storsuccé både kommersiellt och bland kritikerna. I början av 1880-talet delades ensemblen upp i två separata grupper med samma namn och turnerade i både USA och Europa: en bildades av basen F.J. Loudin och en av sopranen Maggie Porter (Cole) och hennes man Daniel Cole. (Lotz, "The Black Troubadours: Black Entertainers in Europe, 1896-1915" i Black Music Research Journal, nr 2, 1990). Det förekom artiklar om dem i svenska tidningar redan då, till och med med planer om att de skulle turnera i Sverige under 1878-79, men det blev aldrig av. (Veckoposten 1878-11-02)

Den första konsertaffischen som annonserade jubelfiskarnas första offentliga uppträdanden i Sverige 1895; från Kungliga Bibliotekets samlingar

Redan i mitten av december 1894 publicerades en längre artikel om Fisk Jubilee Singers i Stockholmsbladet Från Birger Jarls stad (1894-12-14) skriven av Gustaf Gullberg. Hela eller delar av texten återgavs i över ett dussin tidningar de kommande dagarna, allt från Cimrbishamnsbladet till Gefle-Posten. Fiskuniversitet beskrevs som att ha gått från “liten byskola för ‘niggers’” till ett “storartadt palats” och deras tidigare turné i Europa som en “storartad framgång”. Gruppens framträdande beskrevs som "egendomliga [i betydelsen “utmärkande, säregen”], halft religiösa, halft folksånger, i förening med stämmornas sällsynta klang och det originella sångsättet väckte öfver allt det största uppseende". Artikeln la stor vikt vid att gruppens medlemmar gått från att de “knappast hade kläder på kroppen” och på grund av USA:s raslagar vägrats att ta in på hotell eller äta på vanliga restauranger, till att bli bejublad succé som reste i “egen Pullmanvagn”. Gullberg avslutade artikeln med den här meningen:

Det ska utan tvifvel blifva mycket inträssant att göra bekantskap med "de svarte trubadurerna" och deras sånger.

Det här var något helt nytt i Sverige för den här tiden. Svarta personer var så ovanliga att det var en mindre sensation om någon dök upp. Det förekom däremot uppträdanden i minstreltradition så tidigt som 1860-talet. Gruppen Christy Minstrels uppträdde i Göteborg i juli 1866 som “framställare av negerkaraktärer” (Göteborgsposten 1864-07-02). Märk väl att n-ordet användes flitigt under den här tiden eftersom det var den vanligaste termen för svarta. Användningen kunde vara både neutral men även extremt fördomsfull. I november samma år annonserade underhållare i Göteborg som beskrevs som “[även] kallade Christy Minstrels” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-05). Fast det var inte det namnet som annonserades med störst bokstäver utan det blev det galopperande rasistiska namnet “American Nigger Singers”. Troligen valdes det för att “minstrel” inte var ett begrepp som var känt utanför engelskspråkiga länder vid den tiden. Samtidigt var också uppfattningar om ordet “nigger” rätt luddiga utanför USA och Storbritannien. Ordet hade använts i svenska tidningstexter sen 1846 men var ett utländskt och smått exotiskt ord. Jag kommer att återkomma till hur ordet “nigger” togs upp i svenska i ett senare inlägg som en del i "N-ordets historia".

Christy Minstrels annonserar i Göteborg under annat namn (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-11-22)

Samma grupp uppträdde i Stockholm 1866 (Dagens Nyheter 1866-12-06) och 1867 (Stockholms Dagblad 1867-01-19; Aftonbladet 1867-02-19) och återkom återkom till Göteborg 1870 (1870-04-16). De dök upp i Fredriksberg i Danmark, (Sydsvenska Dagbladet 1874-05-23) och Stockholm 1874 (Dagens Nyheter 1874-05-12) och Söderhamn 1878 (Söderhamns Tidning 1878-11-29). Det var bara några få annonser för deras nummer i dagstidningarna och bara kortare beskrivningar av deras uppträdande. Många verkade inte helt på det klara med att de uppträdde i blackface, och troligen enbart var vita. Christy Minstrels, eller åtminstone en grupp med samma namn, uppträdde i London vid samma tid och i Dagens Nyheter 1866 återgavs en översatt artikel med titeln "En vandring genom brottslingarnes qvarter och tillhåll i London".

På en upphöjd orkester stodo fyra negrer och en negreess. En af karlarne slog pukor, två spelade fiol, den fjerde guitarr, qvinnan skakade en klocktamburin. Det svarta "Serenaders", "the christy minstrels", som man i London brukade kalla dem, hvilka sjunger negersånger och accompagnerade af en vild musik dansa negerdanser. Ett dylikt sällskap uppträder för närvarande i vårt Valhalla. Karlarna buro hvita, samt blå- och hvitrandiga byxor, brokiga jackor och röda skärp kring lifvet. De svarta ansigterna stucko upp mellan stora "fadermördare" af hvitt papper. Qvinnan var klädd i en brokig klädning med lysandeo och egendomliga prydnader; ett bredt kläde var knutit kring hufvudet och dess ga, röda snibbar hängde ned på hennes fylliga svarta hals. "Serenader" tror verkligen vid fösta anblicken att han har ett sällskap negrer för sig, synnerligen om han hör den vilda barbariska musiken och de fremmande melodierna. Men den först anblicken bedrager. Bakom dessa, med sot svärtade ansigten dölja sig pojkar från Londons förstäder. Verkliga svarta sångare, icke svärtade med sot, kommo för några och tjugo år sedan öfver från Amerika och medförde dessa negersånger och dessa vilda egendomliga danser. De uppträdde först i St. James Hall och gjorde goda affärer med sina negersånger. Sedan ha de svarta sångarne blifvit på modet i London och man hör på alla gator klocktamburiner, guitarrer och de egendomliga sångerna. Huru man på längd kan finna behag i detta slags underhållningar är mig en gåta.

I den mån svenskar var bekanta med svarta så var det i den här formen av stereotypt gyckleri framfört av vita, troligen engelsmän som helt enkelt cosplayade svarta amerikaner. Den bild man hade av svart amerikansk kultur var lite som motsvarigheten till att presentera svensk kultur med ett random avsnitt av Full fräs med Stefan och Krister. Fast med mindre raffinerad dialog, mer sång och dans och betydligt mer blackface. Jubelfiskarna anlände alltså till ett Sverige vars huvudsakliga erfarenhet av svart musik hade bestått enbart av bokstavligen komiskt rasistiska pajaserier. Det svenskar skulle få en första smak av var inget mindre än tidiga negro spirituals, alltså föregångaren till dagens blues och gospel, och framförda av en uppsättning riktigt skickliga sångare och musiker. I Birger Jarls stad 1895-01-03 skrev Gustaf Gullberg att "Svarta Trubadurer" skulle anlända till Stockholm nån gång mellan 10 och 12 januari. Jubelfiskarna hade genom sin "impressario" (manager) Charles Mumford kommunicerat sina planer till Gullberg som var en etablerad journalist. Första konserten skulle hållas på Musikaliska Akademiens eller Vetenskapsakademiens lokaler. Det var uppenbart att besöket var väl förberett. Tanken var att besöka runt 30 orter i Sverige under vintern. Men den första föreställningen skulle vara "en separatföreställning [...] för prässen"; förväntningar började byggas, en snackis skapas.

Fredag 11 januari anlände "fem herrar och tre damer" med morgontåget från Malmö (plus deras manager). Aftonbladet (1895-01-10) förberedde stockholmare på att det inte var tal om några "variété-tribunernas svarta representanter" utan "professionella sångare" vars sånger "gå till hjerteroten". Förhoppningen var att det "punschdrickande Stockholm" skulle kunna uppskatta något mer raffinerat. En privat konsert skulle ges 11 januari på Grand Hotel för "representanter av pressen och särskildt inbjudna", alltså troligen utvalda delar av Stockholms musiksocietet. Samma dag publicerades de första konsertannonserna i flera Stockholmstidningar och man tryckte upp affischer (se ovan). Dagen efter, 12 januari, kom de första recensionerna. De förmedlade beundran, förundran och hänförelse över vad man bevittnat.

Så vilka var dessa anonyma jubefiskar? Hur togs de emot av dåtidens svenska offentlighet? Och hur gick det med deras turné? Fortsättning följer i nästa inlägg.

N-ordets historia: introduktion

För knappt nio år sen skrev jag några texter om chokladbollens historia utifrån ett språkligt perspektiv. Det var för att jag länge hade bevittnat diskussioner om vad chokladbollar “egentligen” hette. Eller för den del vad de “alltid” hetat. Alltså bara massa rent personligt tyckande, oavsett om man ansåg att ordet var förkastligt eller fullt neutralt.

Jag har varit intresserad av kunskap i allmänhet sedan barnsben. Sen åtminstone övre tonåren har jag varit lite extra intresserad av historia och språk, och gärna språkhistoria. Att ta in kunskap och även att sprida den har varit en passion länge, bland annat genom att jag varit aktiv på Wikipedia sen 2005, och även i systerprojektet Wikisource där jag främst arbetat med att transkribera äldre litteratur. Jag är också rätt intresserad av identitetspolitik, mångkultur och sociolekter och kanske allra mest är jag fascinerad av nischat språk, vare sig det är facktermer, slang eller allmänt vardagstugg. Ord som anses “fula” för att de är tabu på något sätt är kanske det göttigaste jag vet eftersom de är en sorts skrattspeglar av hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Det mest fascinerande är att alla samhällen har dem, oavsett hur upplysta eller frisinnade eller demokratiska de framstår. Sverige och svenskan är inget undantag, och när jag skriver det här våren 2024 så skulle nog en förkrossande majoritet av svensktalande hålla med att det utan konkurrens mest tabubelagda ordet är det så kallade n-ordet.

Därför vill jag bidra med ökad kunskap och förståelse kring n-ordets historia, både för mig själv och andra. Och för att förtydliga: med “kunskap och förståelse” så avser jag inte att rentvå eller rehabilitera något. När jag skrev om chokladbollens historia utifrån ett språkligt perspektiv 2015 så förklarade jag så här:

Jag själv säger, skriver och tänker "chokladboll". Det är till att börja med befängt att benämnda något, allra minst ett bakverk, med ett ord som bygger på laddade skällsord. Det är ju som att ha maträtter med namn som "kukpaj" eller "luderkaka". Samtidigt är det också långt värre än de tillspetsade exemplen. "Neger" är ju ett rasepitet med historik som bottnar i vit rasism, brutal europeisk kolonialism och aktivt motstånd mot grundläggande mänskliga rättigheter för svarta.

Och med det sagt så kommer jag här att skriva ut ord som jag vet är väldigt laddade och av många anses onämnbara i både tal och skrift. Det är inte för att jag tycker det är viktigt att skriva ut dem i sig, eller på grund av principer som har med yttrandefrihet att göra. Jag vill helt enketl bidra med kunskap kring språkbruk och dess historiska bakgrund på en detaljnivå som mig veterligen aldrig gjorts. Jag gör inte anspråk på att vara expert eller forskare men jag tar uppgiften på allvar och vill göra den ordentligt. Det är för att andra själva ska kunna granska de källor jag använt och enkelt ska veta exakt vilket ord och vilken stavning som faktiskt använts i källorna. Det är något som kräver att jag inte förvanskar eller döljer ord.

Angående tolkningsföreträde

Jag identifierar mig inte som svart och aldrig uppfattats som svart, vare sig helt eller delvis, och har alltså ingen egen erfarenhet av att ha blivit tilltalad med n-ordet. I den här texten åberopar jag inte personlig erfarenhet av ordet som vit mestadelssvensk (med inslag av ryskt och finskt) utan utgår från publicerade källor som skrivits av och för en svenskspråkig allmänhet. Min utgångspunkt är att försöka redovisa hur man använde och uppfattade n-ordet på svenska under olika historiska skeden, inte hur vi uppfattar det nu, i mitten av 2020-talet.

Jag tycker personligen att man på svenska inte i något sammanhang bör använda n-ordet som en neutral benämning på personer av mörk hudfärg och som har genetiskt påbrå från Afrika söder om Sahara. Alltså de personer vi oftast kallar “svarta” idag och ibland även mer specifikt i Sverige “afrosvenskar”. De svarta personer som vill använda n-ordet om sig själva får ju såklart avgöra det själva även om jag tror det generellt är en dålig idé på grund av hur laddat ordet är.

Att det skulle vara en rasistisk handling enbart att uttala eller skriva ut n-ordet, oavsett sammanhang eller kontext, anser jag däremot inte vara en hållbar eller försvarbar åsikt, och det är oavsett vem som gör det. I det här inlägget har jag övervägt noga när och hur jag skriver ut n-ordet för att det inte ska framstå som att jag bara är ute efter att provocera eller utmana.

 

Begreppet "n-ordet"

Själva begreppet “n-ordet” är ett lån från amerikanska engelska (“the N-word”) som är en eufemism för att undvika att säga eller skriva ut ordet “nigger”. Det ordet var ursprungligen en variant av det äldre engelska "neger" eller "negar" med betydelsen “svart (mans)person” som går tillbaka på det spanska “negro” som i sin tur kommer från det latinska ordet för “svart”. “Negro” har på engelska ofta skrivits med inledande stor bokstav och fungerat som ett adjektiv i uttryck som “Negro culture” (“svart(a människors) kultur”). Begreppet “negro” var den mest neutrala och formella termen för svarta som användes i USA och var i allmänt bruk en bit in på 1970-talet. Det ersattes sen gradvis av “black” respektive “African American” (med eller utan bindestreck) där det senare är mer formellt och anses också mer politiskt korrekt. “Negro” förekommer fortfarande i USA viss mån, men främst som ett väldigt familjärt tilltal mellan svarta eller i namn på till exempel äldre publikationer som Journal of Negro Education, men anses idag överlag förlegat och i vissa fall nedsättande. Jag tror att det är närmast att likna vid ordet “färgad” på svenska; ett ord som tidigare var gångbart och neutralt men som idag men som idag är anses ålderdomligt och i värsta fall förolämpande. (Jim Crow Museum, oktober 2010, "When Did the Word Negro Become Socially Unacceptable?"

I USA utvecklades användningen av “nigger” i två varianter som användes av vita om svarta i nedvärderande eller direkt förolämpande syfte, och ett ord som också användes av svarta om andra svarta (eller sig själva) som en sorts social självidentifikation. Det finns beskrivet i källor från 1830-talet att “nigger” betraktades som nedsättande av svarta amerikaner och var troligen det långt innan det dokumenteras skriftigt. Idag beskrivs det som “kanske det mest förolämpande och kränkande rastillmälet i engelska språket”. (Rahman, “The N Word: Its History and Use in the African American Community” Journal of English Linguistics 2011, volym 40:2; min översättning.)

 

Den engelska termen “the n word” har funnits åtminstone sen tidigt 1990-tal och blev allmänt känd i samband med rättegången mot OJ Simpson 1995 där amerikanska rasfördomar var en central del av försvarsadvokaternas strategi att få Simpson frikänd. Det tidigaste belägget jag kunnat hitta i text på svenska är i Svenska Dagbladet 1995-09-01 och beskriver då det engelska ordet “nigger”.

 

Första gången “n-ordet” verkar ha använts i en svenskspråkig tidningstext som en ersättare för det svenska ordet “neger” var i juni 2009 i ett citat av Kitimbwa Sabuni för Afrosvenskarnas Riksförbund (idag Afrosvenskarnas Riksorganisation).

[Lantmäteriet] hävdar att n-ordet var neutralt på 1800-talet. Vad är det för historisk naivitet? På den tiden jämfördes afrikaner med apor i skolböcker. Så man hade inte en neutral inställning till svarta - det var direkt rasistiskt. (Aftonbladet 2009-06-07)

Användningen har sen dess ökat i takt med att det ord som det ska ersätta har tagits ur bruk och blivit allt mer tabu. I redaktionell text förekom “neger” i någon sorts neutral bemärkelse sista gången i maj 2003 och då i sammansättningen “negerboll”. (Se mitt tidigare blogginlägg om detta.) Som en avsedd neutral beskrivning av svarta personer så var troligen sista gången n-ordet användes i en svensk tidningstext i Dagens Nyheter 2007-03-05 i en insändare med rubriken “Etnisk rensning är inte samma sak som folkmord”:

Större etniska rensningar är på senare tid är [diverse historiska exempel] och den arabiska fördrivningen av negerfolk från Darfur i Sudan, som pågår just nu.

Senare exempel än så kan ha förekommit, men jag har inte kunnat identifiera dem genom Kunglig Bibliotekets söktjänst Svenska tidningar, även efter att ha lusläst en stor mängd sökträffar från senaste 20 åren. N-ordet fortsatte att användas även efter 00-talet, och förekommer än idag i tidningstexter. Men nån gång från 1990-tal och framåt så förekommer det nästan enbart i en kontext där ordet i sig diskuteras, enskilt eller i sammansättningar, eller i direkta citat. Som en generell eller neutral beskrivning på en svart individ eller svarta personer som grupp så är n-ordet sen åtminstone 20 år helt oanvändbart.

 

Kunskapsläge och opinion

Det har skrivits och talats en hel del om n-ordet som som ett tabuord i svenska, främst efter ca 2010. Bland de första utförliga resonemangen i en text från Språktidningen 2011-06-08 som beskrev den då rätt färska debatten kring att byta ut n-ordet från nya upplagor av Ture Sventon och Pippi Långstrump. Det förklaras varför det anses problematiskt och hur det bör behandlas i modern svenska; vissa menade att det ska tas bort från samtliga nyutgåvor, andra att det borde behållas för att belysa det förflutnas perspektiv. De exempel som ges är litterära stereotyper av svarta snarare än beskrivning av verkliga människor.

Det som har lyfts fram framförallt senaste tio åren är användningar i texter som de flesta idag ryggar tillbaka från som främmande eller rentav extrema. N-ordsanvädningen i Ture Sventon-böckerna framstår som nästan oskyldiga om man jämför med exempel som Amat Levin tagit upp på sajten Svart historia (senare också en bok) från 1931 och 1932. Exemplen är tagna från tidningstexter som beskriver hur folk från Senegal och Centralafrika visades upp på Djurgården som mänsklig kuriosa. Överlag är de exempel som Levin en användning av ordet som ganska precis speglar hur vi idag ser på n-ordet, åtminstone i offentliga sammanhang och i medier som inte har en tydlig högerpopulistisk eller invandringskritisk inriktning. Det har nämnts att n-ordet en gång sågs som neutralt. till exempel i "Så blev n-ordet det mest förbjudna" i Aftonbladet 2017-12-07. Men jag har också själv sett och hört diskussioner med kontentan att att n-ordet egentligen alltid varit behäftat med rasistiskt tankegods och därför lika illa oavsett historisk kontext.

Det är rätt sparsamt med historiska exempel som anges i texter om ordet senaste åren, i alla fall sånt som är riktat till den bredare allmänheten. I diskussioner och debatter som jag själv bevittnat i offentliga samtal och sociala medier så tycks uttalanden nästan enbart bygga helt på åsikter, inkonsekvent logik och osakliga påståenden. De som argumenterar för att n-ordet inte är (eller inte borde vara) laddat är i min mening överlägset sämst i sina argument, framförallt i hur språk fungerar. De uppvisar oftast också en chockerande brist på förståelse om varför n-ordet upplevs kränkande. Men även de som argumenterar mot n-ordets användning verkar ofta sakna kunskap om dess historiska bruk. Mitt intryck åtminstone senaste 10 åren är att det inte bara gäller random nätkrigare utan faktiskt de flesta författare, journalister och opinionsbildare som skriver om ämnet.

Det är ont om exempel som ges i senare tiders texter på hur n-ordet kan ha använts neutralt eller till och med positivt och beundrande. En av få exempel jag sett förekommer i ett blogginlägg från Forskning & Framsteg (2012-11-29) om diktsamlingen Den mörke brodern: Negerlyrik i urval från 1957. Det är en bok som från samtidens perspektiv verkar ha vara ett genuint försök att ärligt tolka om poesi skriven av svarta från franska, spanska och portugisiska till svenska. Även om den har haft avsikten att sprida kunskap om svarta poeters lyrik så skulle den nog idag framstå som tondöv och exotiserande.

Så vitt jag vet finns inte någon detaljerad forskning om n-ordets användning i svenska ur ett historiskt perspektiv. I Laddade ord av språkvetarna Lars Melin & Mikael Parkvall (2016) beskrivs n-ordet som något som idag är djupt kränkande och problematiskt, men de kritiserar både nutida försvarare och kritiker av ordet som historielösa, framförallt yngre svensktalande. Som moderna akademiker med språk och lingvistik som expertområde vet de mycket väl att språk är föränderligt och att ord kan ändra betydelse och få helt andra undertoner, ibland på rätt kort tid. De beskriver sin syn på att tabubeläggandet av n-ordet i hög grad var något som drevs fram av vita svenskar. Svarta svenskar var extremt få fram till åtminstone sent 1900-talet och att de menar att det saknas belägg för att de få som svarta som bodde i Sverige hade särskilt mycket åsikter i frågan. N-ordet kunde alltså användas “värdeneutralt” till cirka 1990 i svensk dagspress och Melin och Parkvall är väldigt bestämda med att befintliga och relevanta samtida källor är eniga på den punkten. N-ordet ersattes mer och mer konsekvent från 1990-talet och framåt med “svart/svarta” som blev den nya neutrala termen. De likställer n-ordet med andra äldre ord som “lapp”, “eskimå” och “zigenare” som idag ersatts av “same”, “inuit” respektive “rom”.

Tobias Hübinette är forskare som specialiserat sig på uppfattningar om ras och etnicitet i Sverige i modern tid. I Svensk rasism under efterkrigstiden (2021; kapitel 3) beskriver han n-ordet som det vanligaste svenska ordet för svarta från 1940-talet fram till 1970-talet. Användningen beskrivs som vanlig och helt normaliserat, men att det även förekom kritik mot ordet. Det förekom att svarta som flyttat till Sverige beskrev “neger” som lite väl likt engelska “nigger” och därför kunde ha en “otrevlig klang i en engelsktalande öron” (Expressen 1953-11-08). Hübinette ger exempel där ordet kunde användas som ett skällsord, men då mer specifikt med tillägg som “jävla”. Han ger också många exempel på hur ordet kunde användes både exotiserande och fördomsfullt.

Samma dag som det här inlägget lades upp (2024-06-11) presenterade Språktidningen en opinionsundersökning om vilka ord som uppfattas som “fulast” i svenska idag. "Neger" var klar vinnare som fulaste ord även om graden av tabubeläggande varierar beroende på bland annat ålder, kön och partitillhörighet. En del av historiken för n-ordet tas upp av Språktidningen, bland annat beskrivning av hur ordet gått från “förhållandevis rumsrent till tabu”.

Undersökning

För att bidra till kunskapen om hur n-ordet har använts historiskt så ska jag i kommande blogginlägg dyka ner i en mer detaljerad historik för n-ordet. Eller rättare sagt n-orden, för det finns faktiskt två: “neger” som funnit i svenska från sent 1600-tal och det något nyare “nigger” som dök upp i svenska först på 1840-talet. Det nyare ordet är något som för det flesta svensktalande idag ser som ett rent engelskt ord. Det äldre ordet är det som de flesta ser som det enda relevanta svenska n-ordet och att det även är den direkta motsvarigheten till engelskans "nigger". Går vi bakåt i tiden och äldre källor så är det inte fullt så enkelt. Båda de svenska n-orden har haft samma grundbetydelse (“svart (mans)person”) men har använts rätt olika: “nigger” har i princip alltid varit något nedsättande, stereotypt och ofta öppet rasistiskt medan “neger” använts i betydligt fler sammanhang, positiva, negativa och neutrala.

Jag ska försöka sammanfatta historiken för de två n-orden utifrån hur de använts och beskrivits främst i tidningstexter, ordböcker, uppslagsverk och översättningar till och från engelska. I nästa inlägg kommer jag att börja med att beskriva det “bortglömda” n-ordet.

 

Vill ni tipsa eller feedbacka på den här texten och kommande inlägg så är ni välkomna att kommentera nedanför, eller kontakta mig på Twitter (@peterisotalo).